Lika mycket som det är självklart att de som jobbar med stickning och garn och handarbete över huvud taget ska ha betalt för utfört arbete vad det än må vara, lika mycket älskar jag folk som bjussar på sina egna kunskaper. Det finns något väldigt sympatiskt med att visa "så här gör jag" och sen får alla som vill haka på.
Tidigare i veckan visade Tant Kofta hur hon syr sina stickpåsar, på instagram under #koftansstickpåse finns en väldigt lättförståelig bildbeskrivning som visar de olika momenten. Så väldigt gulligt och bjussigt av Lotta.
Jag har nu sytt tre stycken och det känns inte som om jag är klar än. Perfekt för udda och riktigt små stuvbitar av favorittyger.
I påsarna har jag knölat ner mina tre pågående projekt, en kofta som ska tvättas och blockas, en sjal som växer lite varje vecka och en strumpstickning (eftersom jag alltid måste ha en strumpstickning på gång).
Nu är jag rysligt sugen på att lägga upp ett nytt litet projekt så då kanske det får bli en påse till, vem vet?
söndag 30 juli 2017
måndag 24 juli 2017
Dödergök väver!
Det var en gång en gök som gick på gatorna precis som en vanlig människa och gjorde det folk gör mest. Eller kanske inte enbart det folk gör mest men ändå, ni hajjar. Sen kom det där alldeles vanliga livet emellan och blev särdeles ovanligt och när dammet hade lagt sig fanns det inte så mycket kvar av den vanliga gamla göken som gjorde det folk gör mest.
Jag kommer nog aldrig bli den jag var innan och kanske kommer jag aldrig kunna göra det folk gör mest men jag vill i alla fall försöka göra det där andra.
Som att väva till exempel. Jag har längtat tillbaka till vävstolen så länge men både ekonomi och ork har satt stopp. Men längtan har växt sig starkare och helt plötsligt föll allt på plats via en alldeles särskilt fin instagramvän, hon frågade om jag skulle vara intresserad av att köpa hennes mammas vävstol och det var jag så klart. Så i början av juli åkte vi på ett litet sommaräventyr som landade i Norge och den perfekta vävstolen följde med oss hem genom ett hisnande vackert Värmland.
Jag hade längtat så länge att det gick inte att hålla tillbaka vävlusten mer så inom loppet av fem dagar var vävstolen monterad, varp planerad och varpad, varp pådragen, solvad, skedad och framknuten.
Processen var mycket mer känslosam än jag var förberedd på och så mycket sorg över det som blev annorlunda än det var tänkt men också ren glädje över att orka läsa instruktioner till kontramarschens miljoner snören, sätta alla på rätt plats och ro i land med det sköljde över mig.
Det gör någonting alldeles särskilt med själen att göra någonting du är riktigt jävla bra på, en känsla av någonting som ingen kan ta ifrån dig. Men samtidigt en rätt saftig duktighetsfälla för mig att falla tillbaka i. Men jag har lovat mig själv att det är vävglädjen som ska styra, jag ska tillåta mig själv att sätta upp korta varpar med just det jag vill väva för stunden, inte göra någonting för någon annans skull och skita i hur stadkanterna ser ut (skitsvårt eftersom jag alltid strävar efter perfektion och jag mår lite illa av att bara skriva att jag ska skita i dem).
Första väven blev tabletter med olika beiga bomull 16/2 i varpen och grovt lin i jordiga färger som mönsterinslag. Tekniken kallas halvdräll eller fattigmansdräll och vävs på fyra skaft med fyra trampor och det är en utav mina absoluta favorittekniker.
Målbilden blir att sensommarduka med de här tabletterna, sandfärgat porslin och överdådiga buketter från köksträdgården och känna mig stolt och glad.
Jag kommer nog aldrig bli den jag var innan och kanske kommer jag aldrig kunna göra det folk gör mest men jag vill i alla fall försöka göra det där andra.
Som att väva till exempel. Jag har längtat tillbaka till vävstolen så länge men både ekonomi och ork har satt stopp. Men längtan har växt sig starkare och helt plötsligt föll allt på plats via en alldeles särskilt fin instagramvän, hon frågade om jag skulle vara intresserad av att köpa hennes mammas vävstol och det var jag så klart. Så i början av juli åkte vi på ett litet sommaräventyr som landade i Norge och den perfekta vävstolen följde med oss hem genom ett hisnande vackert Värmland.
Jag hade längtat så länge att det gick inte att hålla tillbaka vävlusten mer så inom loppet av fem dagar var vävstolen monterad, varp planerad och varpad, varp pådragen, solvad, skedad och framknuten.
Processen var mycket mer känslosam än jag var förberedd på och så mycket sorg över det som blev annorlunda än det var tänkt men också ren glädje över att orka läsa instruktioner till kontramarschens miljoner snören, sätta alla på rätt plats och ro i land med det sköljde över mig.
Det gör någonting alldeles särskilt med själen att göra någonting du är riktigt jävla bra på, en känsla av någonting som ingen kan ta ifrån dig. Men samtidigt en rätt saftig duktighetsfälla för mig att falla tillbaka i. Men jag har lovat mig själv att det är vävglädjen som ska styra, jag ska tillåta mig själv att sätta upp korta varpar med just det jag vill väva för stunden, inte göra någonting för någon annans skull och skita i hur stadkanterna ser ut (skitsvårt eftersom jag alltid strävar efter perfektion och jag mår lite illa av att bara skriva att jag ska skita i dem).
Första väven blev tabletter med olika beiga bomull 16/2 i varpen och grovt lin i jordiga färger som mönsterinslag. Tekniken kallas halvdräll eller fattigmansdräll och vävs på fyra skaft med fyra trampor och det är en utav mina absoluta favorittekniker.
Målbilden blir att sensommarduka med de här tabletterna, sandfärgat porslin och överdådiga buketter från köksträdgården och känna mig stolt och glad.