En lovsång till det långsamma

Ofta vill jag att allt ska hända på momangen, nu nu helst igår ska projekt bli klara och saker ske.
Jag har aldrig varit någon anhängare till att sitta ner och vänta på att saker ska falla på plats. Kan jag göra något för att påverka så vill jag sätta igång genast.

Men ibland tar saker tid. En envis embarmelig tid, en seg evighetsväntan i en mental uppförsbacke.

Så har det senaste halvåret, ja nästan året varit. Nog skulle jag ljuga om jag skulle säga att jag suttit på händerna och sett tiden an. Inte har jag legat på latsidan men jag har bara kunnat påverka till en viss gräns, sen har allt varit upp till andra.
Mitt i den här frustrationen kom hönsen som en skänk från ovan ( eller ja syrran) för där har det också handlat om att vänta. Men en helt annan sorts väntan. En väntan på livets mirakel helt i naturens egen takt, något som inte kan påskyndas utan bara insupas i all sin långsamhet.

Sen helt plötsligt händer det, det ligger två ägg på samma dag ute i hönshuset och det där andra som var så fruktansvärt långt borta är helt plötsligt alldeles nära och nu.

Tack för allt stöd under året och tack för att ni haft förståelse för att jag inte längre kan skriva allt nu när jag balanserar på gränsen till det privata.
Om ni vill får ni gärna fortsätta följa med mig nu när livet tagit en annan vändning och hönsen börjat värpa. Kanske kommer jag till och med att sticka någonting annat än julklappar så småningom.