Jag har kommit in i någon slags mystisk sommardimma, jag vill inte göra någonting tråkigt eller ens nödvändigt. Jag vill bara göra roliga och mysiga och slappa saker.
Men idag vet jag inte ens vad som skulle vara roligt, imorse gick jag en halvmil med hundarna i duggregnet och det var riktigt underbart. Äntligen regn! Skogen var nytvättad och krispigt doftande och fåglarna sjöng fortfarande och hundarna skötte sig exemplariskt. Det är svårt att toppa sådant.
Jag borde passa på att diska och plocka undan lite eftersom systerbarnen kommer att storma in här snart och sen blir det full rulle. Men jag vill inte. Jag vill börja på en ny stickning och lyssna på Harry Potter. Jag har ju inte ens provstickat min Knit Picks sticka än. Jag har varit så diciplinerad och stickat på mina påbörjade saker.
Igår lyssnade jag desutom klart på sista Harry Potter boken och grät grät grät floder och jag kan inte ge mig till att börja om igen på en gång. Ska få tag på den engelska uppläsningen först innan jag börjar om igen.
Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte lämnar ett tomrum. Vad ska jag lyssna på nu? I Krister Henrikssons närvaro har jag glömt bort att både musik och tv existerar. Nu är det som att jag måste börja om från början.
Tur att jag har fotbolls em iaf. Jag har kanske berättat om det förut, jag är besatt av fotboll. Jo på riktigt, eller snarare jag var besatt av fotboll nu har jag kanske utvecklat ett mer normalt fotbollsintresse. Men min tideräkning går fortfarande i VM-cykler. Till exempel skulle jag inte veta att jag och mannen varit tillsammans i 6 år om det inte var så att det var fotbolls vm den sommaren vi började träffas.
Mitt fotbollsintresse väcktes sommaren 1990 när morfar och jag såg alla vm-matcherna och jag skrev egen statestik i en liten blommig bok. (Jag har fortfarnde kvar den någonstans.) Jag var så jäkla insatt i alla europas bästa ligor (England, Italien, Spanien så klart) och jag tittade nog på varenda fotbollsmatch som visades på tv i säkert 10 års tid. Det något vackert med fotboll som jag inte kan förklara för någon som inte ser det. Mina favorit landslag är England och Italien och jag erkänner utan att blinka att jag grät när Italien vann vm-guld. Fotboll är poesi för mig, det handlar inte om att hejja på sverige och att vara svensk och stå med fula hattar och skråla. Nej det är mycket större än så.
Men som sagt har besattheten om inte försvunnit så iaf lugnat ner sig lite, nu kan jag ju till och med bjuda folk på middag eller gå med hundarna fast det är match. Fast inte om Italien spelar.... :)
Sommaren 2004 satt vi fast på en flygplats i Grekland när finalmatchen spelades. Hela Grekland stod stilla och inte ett flygplan släpptes iväg förrän matchen var färdig. Det var ganska häftigt, men grekerna i ett nötskal.
SvaraRadera