En saga med lyckligt slut

I över ett år har den här gardinvarpen varit pådragen solvad och klar i min vävstol men lusten att göra klart har inte funnits där. Vävning är en liten känslig historia för mig och jag tror att jag har varit inne på det tidigare. Egentligen är vävning det roligaste jag vet, roligare än stickning, grönsaksodling och kanske till och med roligare än popmusik.
Vävning är så roligt att jag glömmer allt annat, jag kan andas leva och äta vävning 24 timmar om dygnet. Det är en speciell känsla att veta att man är riktigt bra på någonting, att känna sig trygg nog att kunna experimentera och improvisera för att grunden sitter där i ryggmärgen.
I vävstolen flyger timmarna förbi och tankarna är klara och krispiga och sammanhangen känns helt plötsligt självklara.

Vävningen kom till mig när jag var skoltrött och pluggutbränd efter gymnasiet, den fyllde mig med ny mening och positiv energi som jag inte känt på mycket länge.
En hel sommar hade jag praktik hos en vävtant och sen till hösten sökte jag in på en ettårig textilutbildning med vävinriktning och det var början på en kärlekshistoria av oanade mått.


En kärlekshistora som höll på att få ett tragiskt slut. Vävningen höll på att äta upp mig, eller ärligt talat så hade det inte så mycket med vävningen att göra utan mer med galna tanter och en alldels för snäll och väluppfostrad gök.

Jag mjukstartade med att gå med i en vävstuga som sen utvecklades till att jag var med och startade en helt ny vävstuga och helt plötsligt jobbade jag heltid utan lön samtidigt som jag hade mitt riktiga jobb vid sidan av att sköta. Vävningen tog över allt, eller snarare kraven från de galna tanterna. Jag skulle alltid finnas till hands, jag räknade ut varpar, jag varpade 30 meter invecklad ripsvarp med långt över tusen trådar på tid (jajjemen det låter sinnessjukt men det är sant), jag drog på, solvade, skedade och knöt fram (allt fortfarande på tid så klart). Jag var trevlig och gullig mot tanter som kom och vävde, jag hjälpte till med problem, kvitterade ut nycklar, skrev räkningar, klippte ner varpar, handlade, skrev protokoll och hade i stort sett koll på allt. Sen skulle jag väva också, det roligaste i världen blev ett tvång. Allt skulle ske på tid och på den tiden som någon annan hade bestämt.

Droppen som fick allt att formligen forsa över var när jag kom till vävstugan en morgon (tidigt före jobbet) och hittade en lapp på min vävstol om att jag inte vävde tillräckligt snabbt. Då satt jag och vävde 12 meter myggtjällsgardin till min mamma i 50 års present och en utav de sinnessjuka tanterna hade räknat ut att jag borde kunna väva 1 meter om dagen (samtidigt som jag jobbade och utförde alla mina andra arbetsuppgifter i vävstugan samt att jag hade en kvällskurs i tvåändsstickning att planera och genomföra).

Ja så tog den sagan slut. Jag vävde mammas gardiner på mindre än en vecka och sen sa jag upp mig från alla mina uppdrag. Efter det vävde jag inte på ett år. Jag fick ångest och kväljningar bara av tanken.
Istället tog stickningen mig med storm och det är jag väldigt tacksam för.

Nu sen ett par år tillbaka väver jag igen, men bara när jag vill och har lust och längtan efter det. Och kanske har jag inte längtat tillräckligt mycket förrns igår efter att jag jobbat min första dag, för helt plötsligt kom lusten och vävstolen var i ordning och igång på mindre än en timme. (Jag försöker verkligen att inte ta tid på mig själv i vävstolen längre men det är svårt att bryta invanda mönster.)

Nu fattas det bara att spola flera hundra meter tunt oblekt lin sen ska det vävas gardiner och jag ska njuta av varenda sekund. Jag lovar att det kommer mer vävbilder så småning om.