Dödergök

Bloggtystnad råder. Det är alltid en balansgång, det där avgörandet om hur mycket man ska berätta, hur privat man ska vara i offentligheten. Eller vad det här bloggandet nu är. För inte känner jag mig särskillt offentlig, mer som en avbild av mig själv i något softare ljus. Det brukar vara självklart vad som passar sig att skriva och vad som inte passar. Fast ibland passar det bäst att vara tyst.

För det finns liksom ingenting att säga.

Min mormor är död. Min fina lilla trötta mormor som var så gammal så gammal. Någongång när jag inte längre vaknar och gråter på nätterna ska jag skriva någonting fint, någonting om trygghet och värme och hur veteskorpor doppade i hallonsaft smakar. Men tills vidare är jag nog mest tyst, stannar hemma från jobbet vissa dagar när jag bara inte orkar, virar in mig i täcken och plöjer ungdomsböcker, pratar i timtal med Lina i telefon och tänker de där livskristankarna jag alltid förknippar med avslut.

(Tyck inte synd om mig, gör något fint för någon ni tycker om istället för hur långt det här livet än blir är det alldels för kort för att slösas bort på dumheter.)