Man tackar och bockar

Jag fick ett så himla roligt mail ikväll, ett tips om att eminenta Stickpodden nämnt mig i sin senaste sändning. Jisses vilka fina och smickrande saker de hade att säga om mig och jag vill verkligen tacka. Stickkändis vet jag inte om jag håller med om, håller nog alldels för låg profil för det men glad blev jag.

Ibland tänker jag att vad ska jag med den här gamla skruttbloggen till? Vem är intresserad av att läsa om mina släta strumpor, uttjatade höns och evighetslånga renovering? Ibland tänker jag att jag kräks om jag får se en till bild på mig själv i tokig clownklädsel tagen snett uppifrån med plutande mun och galen blick. (Och hur sjutton ska inte ni då känna??) Någonstans känner jag att Dödergök har blivit ett monster, ett tragikomiskt alterego som fått härja fritt på internet alldeles för länge. Fan klipp dig och skaffa dig ett jobb liksom! Du är 33 år nu och kommer inte undan med det här längre.

Men sen tänker jag: Vem bryr sig? Jag tycker att det här är alldeles för roligt och jag är alldeles för barnslig för att sluta fjanta mig och lägga ner verksamheten. Dödergök är en rätt skön typ att hänga med och utan henne hade jag aldrig fått uppleva en massa spännande saker och jag hade aldrig träffat några av de coolaste och finaste människor jag vet.

Någon frågade om jag läser mina kommentarer för ett tag sen. Självklart! Varenda en och oftast mer än en gång. Sen är jag inte alltid så bra på att svara, tycker kanske inte att blogger har ett klockrent "svara"-system men jag svarar så mycket jag hinner och kan. Likadant med mejlen, det kan ta tid men svar brukar komma. På Instagram är det lättare och där är jag ivrigare med svaren när jag dessutom vet att de når rätt adress.(Heter dodergok där om någon missat det.)

Sen får ni ha lite tålamod med mig, livet har varit lite upp och ner de senaste åren, allt är inte rosenrött ens i Braxlycka och allt kan man inte skriva om i det offentliga. I perioder har det varit tystare än jag velat och tråkigare än jag strävat efter men sånt är livet.
Någon gång kommer det här bli en stickblogg igen, när renoveringsdammet lagt sig och jag tröttnat på att dumstirra på mina höns (som att DET kommer att hända liksom). Någongång ska jag sluta ta korniga äppeltelefonsbilder med knasiga filter och börja ta riktiga bilder igen och vem vet jag kanske till och med lägger ut ett mönster eller två.  Jag har massor med projekt som snurrar i mitt huvud och jag har faktiskt en hel hög med saker som väntar på blockning och bloggning. (Sen var det bara den där avsaknaden av fotoljus i November som var problemet.)

Så till mina eventuella nytillkomna läsare vill jag bara säga Hej och Välkomna, trevligt att råkas och jag lovar att visa upp den där tatueringen snart!