2017 en liten summering

2017 har varit ett annorlunda stickår för mig, det har mest blivit smågrejer, strumpor, vantar men mest barnkläder. Restgarnsprojekt och sånt som det kan bli av en udda härva. Min stash har minskat stadigt de senaste åren och nu näst intill ekar det i garnskåpet. Det beror på en kombination av fattigdom och missär och att jag bara blir allt mer kräsen när det gäller garn. Dessutom har jag stickat som en tok de senaste åren.

2017 har jag stickat mindre och tillbringat mer tid i trädgården, visserligen kanske jag fortfarande stickar som en tok enligt de flesta men jag vet ju bättre.

Fyra koftor/tröjor har det blivit till mig själv, en alldeles lagom produktion. Loppan höll på att ta död på alla min sticklust men jag besegrade den och jag har använt den väldigt mycket, en perfekt vardagskofta. Över huvud taget har jag använt mina fyra nytillskott väldigt mycket och då är det ju som det ska vara. Försöker balansera mellan det "rediga"behovsstickandet och det lustfyllda spontanstickandet, kanske behöver jag vara lite mer lättsam nästa år och inte bara tänka på vad jag verkligen behöver.

Tre mönster har jag gett ut i år och jag känner mig ödmjuk och glad över att så många vill sticka dem. Det blir förhoppningsvis mer av den varan nästa år.


Jag har en liten lista på saker som vore kul att sticka 2018 men den tänkte jag ta om några dagar.

Istället kör jag en liten topplista enligt känd modell.


Årets stickteknik; Flerfärgsstickning så klart! På bredden och längden och överallt och jämt. Älskar flerfärgsstickning i alla dess former.


Årets färg; Grön! Knallgrön. Känns som om häften av mina stickningar varit gröna i år.
Årets ahaupplevelse; Vette 17. Tror inte jag lärt mig så mycket nytt. Däremot har jag blivit mer säker på att sy, känner mig som en syende person och kan använda min billiga lilla symaskin till det jag vill (i alla fall det mesta). Jag har sytt mycket barn och bebiskläder och det är sjukt roligt. Vill sy mer till mig själv men det är så förbaskat dyrt med tyg när man är fattig.
Årets projekt; Så svårt att välja, men jag säger den gröna koftan i helt svensktillverkat garn. Ett så roligt projekt och ett fantastiskt fint resultat i all sin enkelhet.
Årets garn; Här tänker jag inte välja utan jag måste nämna flera. Moods of Colors Humble regards from Devon, ett icke superwashbehandlat sockarn. Så väldigt fint, mjukt och hållbart. Och perfekt till flerfärgsstickning.

Tant Koftas Färgspelsgarn är något av det finaste jag testat, den där kombinationen av mjukt fast lite strävt och alldeles lagom ulligt.

Manduzana 2-tr Leicester och Gotland, så magiskt att få ha följt de här garnerna på nära håll. Helt igenom svenskt garn från finaste gården där kärleken till djuren står i centrum och så Amandas fantastiska färger på det.

Årets lycka; Trädgården så klart. Min största källa till glädje och lugn.

Och så Henrik Berggren. Att det kom en skiva. Att den är så fantastisk. Och att jag fick se honom två gånger. Så stort och vackert och vemodigt.

Ja sen blev jag ju faster för första gången nu i december, inte fy skam det heller.

Lilla Sundsjön mönstersläpp!

 Nu finns mitt nya mönster Lilla Sundsjön på Ravelry! Klicka bara på länken så kommer du direkt till min ravelrybutik.
Den här lilla mönsterstickade koftan föddes någon gång i våras när jag var sjuk och behövde något litet att sticka på. Prototypen blev så himla gullig att det bara måste bli ett mönster och nu är det färdigt, lagom till jul.

Lilla Sundsjön stickas runt nerifrån och upp med ett runt ok och klipps sen upp på slutet. Koftan har en smal passform med lite extra längd i kroppen. Du som stickat och gillat mitt gratismönster Glittertind kommer älska Lilla Sundsjön!

För att sticka Lilla Sundsjön behöver du;
Garn; Manduzana Merino Sock Sport i två färger.  Koftan visas här i grönt  ’Salazar’ (färg A) och vitt ’Natur’ (färg B). Ett perfekt garn till små bebisplagg eftersom det både är mjukt och slitstarkt och går att tvätta i maskin någonting som kan vara en fördel om du tänker ge bort koftan till ickestickande föräldrar. garnet ger också mycket vackert definerade maskor som passar mycket bra till flerfärgsstickning. Eller ett annat garn med en sträckning på ca 300m/100g, till exempel Kampes 2-tr ullgarn som jag stickat de två andra proven i.
 
Stickor; rundsticka och ev. strumpstickor 3 mm och 2,5 mm till resår eller de stickor du behöver för att få rätt stickfasthet. 
Stickfasthet; 24m/10cm 32v/10cm på stickor 3 mm i mönster, eller de stickor du behöver för att få rätt stickfasthet.

Koftan finns i storlekarna; 1-3 mån, (6-9 mån), 12-18 månader, ( 2-3 år) 
Beräknad garnåtgång; 100g grundfärg, 50g mönsterfärg, (150g grundfärg, 50g mönsterfärg), 150g grundfärg, 100g mönsterfärg, (200g grundfärg, 100g mönsterfärg)
 
Tillbehör; 6-8 små knappar. Du behöver dessutom restgarn att sätta vilande maskor på, minst 4 stickmarkörer och eventuellt band att sy på insidan av knäppkanten. 
Du behöver kunna; sticka räta och aviga maskor, sticka runt, flerfärgsstickning, förkortade varv, minskningar och ökningar samt läsa diagram.

Jag är så stolt och glad över det här lilla mönstret och jag hoppas att du ska tycka lika mycket om det som jag gör!
Stort tack till alla mina teststickare och till Samuel Wibeck som tagit bilderna på den gulliga modellen!
 

Galdhöpiggen och lite passformstrix

 Mönster; Mitt alldeles egna mönster Galdhöpiggen som jag är så jäkla stolt över. Det ligger så många timmars jobb bakom mina mönster och när det jobbet sen mynnar ut i någonting bra som många andra också uppskattar blir jag glad och det är värt alla omskrivningar och upprepningar.
Jag har i flera månader gått och längtat efter en egen Galdhöpiggen tröja, jag älskar min Galdhöpiggen kofta men ibland är helt enkelt en tröja mer mysig, och i Oktober slog jag till.
Jag har gjort några ändingar för att få den passform jag ville ha och jag tänkte att jag skulle dela med mig av dem. De här är små trix som jag brukar ta till när jag gör om ett herr eller unisexmönster till min egen kurviga kropp och funkar alltså lika bra på alla mönster som har den här raka lite lediga passformen.

Galdhöpiggen är alltså en helt rak tröja med lång ärm och runt ok, ganska ledig passform i kroppen och lite mer välsittande ok.
En väldigt klassisk tröja helt enkelt.
När jag stickar en sån tröja börjar jag med att hitta min storlek, det brukar vara xxl så även den här gången.
Personligen gillar jag tröjor som har en ledigare passform nertill och tightare passform över bysten och axlarna. För att få till den passformen brukar jag kombinera två storlekar, den storlek som passar bra över höfter och mage och storleken under den till oket. Hur kommer jag då fram till de storlekarna? Jag mäter mig runt magen på det största stället och hittar en storlek som har det bystmåttet ungefär, jag bryr mig ingenting i att mitt bystmått är betydligt större för där vill jag ändå ha en tightare passform. Sen tar jag ett nytt mått ovanför bysten högt upp i armhålorna och drar åt måttbandet hårt, sen tittar jag efter en storlek som har det som bystmått och så stickar jag oket i den storleken. (Det brukar alltid vara så att det är en storlek mindre än kroppens storlek.) Det här gör jag för att få en storlek som stämmer bättre över axlarna.
I det här fallet la jag upp xxl + 8 extra maskor eftersom jag ville ha en lite längre tröja som går lite längre ner över höfterna än originalmönstret. De 8 extra maskorna har jag minskat bort i sidorna två gånger med ca 12 cm mellanrum efter midjan, på det viset får jag en väldigt svag a-linjeform på kroppen.
Ärmarna stickade jag också efter xxl men jag var noga med att mäta längden (så som det står i mönstret) för att de inte skulle bli för långa. När du provar ärmen ska den vara så långt ner på handleden som du vill ha den och nästan hela vägen upp i ärmhålet men bara nästan.
På varvet efter sammanfogandet av kropp och ärmar minskade jag jämt fördelat över hela varvet ner till maskantalet för xl och sen stickade jag oket efter xl:s instruktioner.

På det här viset får jag en tröja med mer kvinliga former utan att lägga in massor med ökningar och minskningar för bysten med hjälp av bystkilar och liknande. Lätt som en plätt och snyggt som tusan.
Om du däremot är ute fter en mer rymlig tröja med mer rörelsevidd stickar du bara Galdhöpiggen rakt av, det blir kanonfint det med.

Garn; Mitt absoluta favoritgarn Istex Léttlopi i en otippad men jättefin färgkombination. Lila "Berry Heather" 9429 (8 nystan) rosa "Pink Heather" 1412 (2 nystan) och rostbrunt "Rust heather" 9427 82 nystan). Jag är så glad över att jag slog till på riktiga färger och inte fegade med grått som ju alltid är snyggast.

Stickor; 3,5 mm till resårer, 3,75 mm till enfärgad slätstickning och 4,5 mm till flerfärgsstickningen. (Det här är mitt sista tips för idag, unna dig att byta till ett halvnummer större stickor för flerfärgsstickningen, det blir sån stor skillnad och mycket snyggare för de allra flesta.)   

En Mcmardröm till tröja

 Mönster; Jag har skrivit om det förut vid flera tillfällen, men det tål att skrivas igen; det finns många anledningar att bojkotta Drops.
Att de hejdlöst stjäl från andra företag och små designers och sen blockar alla som påpekar detta är ju bara pinsamt och räcker gott och väl som anledning. Att garnerna har mycket varierande kvalité  och att de är alldeles för billiga för att framställas på ett juste sätt är ett annat.
Men ärligt talet så borde ju deras totalt undermåliga mönster räcka gott nog för en världsomfattande bojkott! Bland svenska stickare är ju Drops-mönster ett stående skämt och en enhet att mäta ett mönstrets bristande läsbarhet i.
I början av min stickbana stickade jag både ett och två mönster från Drops (jag försökte i alla fall) och de var en bidragande orsak till att jag började sticka efter engelska mönster för att Drops var helt obegripliga och fick inte självförtroendet att öka direkt.
Under årens lopp har jag stickat färre och färre Dropsmönster och droppen (ha ha) som verkligen fick bägaren att rinna över var när jag för två år sen skulle hjälpa min mamma med att tolka det här mönstret. Någon som följer mig på instagram kanske kommer ihåg när jag visade hur jag hade klippt ut de olika diagrammen och klistrat upp dem som en lång remsa för att de skulle komma i rätt ordning OCH DET BLEV ÄNDÅ FEL. För naturligtvis stämde inte maskantalet med diagrammet. Då fick det räcka för mig. Det finns så många bra mönster här i världen att det är onödigt att slösa bort sin tid på Drops. 
Dessutom vill jag absolut inte göra reklam för att företag som är så moraliskt tveksamma.

Med allt detta sagt så fick jag ett paket med garn skickat till mig i somras men en fråga om jag ville sticka en tröja till en väns son. Jag ville sticka en tröja av klassisk fisketröja-typ och det var inte helt lätt att hitta ett sånt mönster i storlek ca 3 år i tunt garn. Och jag ville ha ett mönster att gå efter när barnet bor för långt bort för att kunna prova under resans gång.
Efter en stunds letande på Ravelry hittade jag ett Dropsmönster med rätt stickfasthet och det utseende jag var ute efter. Så mot bättre vetande och trots det löjliga namnet "McDreamy jumper" så satte jag igång.
Jag skulle kunna hålla på och raljera över det här mönstret i all evighet men jag ska göra en lång historia kort. Jag valde att sticka den största storleken med den något märkliga angivelsen 2-3/4 år (vad betyder det ens?), när bålen var klar upp till ärmhålen var den så bred att den motsvarade en vuxen kvinnas s-m! På riktigt. Och då felade bara min stickfasthet med en halv maska på 10 cm...

Så nej det här är inget inlägg som uppmuntrar till att sticka det här mönstret fast tröjan är jättefin för i själva verket har jag gjort mönstret helt själv, precis det som jag från början ville undvika.
Rätt åt mig!

Garn; Fantastiskt underbart Visjögarn från Östergötlands ullspinneri, 2 härvor gick åt och jag tror att färgen heter "dalablå" men jag har som sagt inte köpt garnet själv. Älskar att sticka med Visjö och jag älskar känslan i plaggen.

Stickor; Eftersom min stickfasthet är som den är har jag stickat med 2,5 mm och resårerna med 2,25 mm. Japp så förbaskat löst stickar jag men det är bara att bota ihop för resultatet blev så väldigt bra.

Ett par gula fingervantar

 Mönster; Jag behövde ett par fingervantar så då stickade jag ett par, det behöver ofta inte vara krångligare än så för mig, jag gillar behovsstickning. Jag har inte använt något särskilt mönster utan stickat från minnet. Mudden är lite kragformad, jag började med att lägga upp 60 maskor men minskade mig ner till 54 maskor för handen. Tummen har en vriden tumkil som ökas på ett ställe på varje varv och jag gillar verkligen den typen av tumkil, den passar min hand himla bra.
Det är så jäkla roligt att sticka fingervantar tycker jag , nåt av det allra roligaste faktiskt.

Garn; Jag har använt ganska precis en 50 g härva av Tant Koftas Färgspel Spelsau lammull i färgen Vägglav. Jag tycker så mycket om det här garnet, perfekt för tunna, varma projekt.

Stickor; 2,25 mm för riktigt täta och varma vantar.

En tröja till M

 Mönster; Inget mönster alls, en helt vanlig raglantröja som stickas nerifrån och sen sätts kroppen ihop med ärmarna och så har jag gjort raglan-minskningar på vartannat varv. Naturligtvis har jag snitsat till det lite med förkortade varv i ryggen och en rund halsringning formad med förkortade varv men annars en otroligt basic tröja. Jag älskar såna här projekt som blir perfekta i sin enkelhelt. Lite väl lång i kroppen kanske för min smak men jag ville inte chansa eftersom Supersoft krymper på längden och jag vill att den ska ha lite längre livslängd än bara en vinter.
Jag har stickat många tröjor till den här ungen vid det här laget och det är alltid lika roligt för han blir alltid glad, använder tröjorna tills de är alldeles för små och han har hitills aldrig sagt att nåt kliar!

Garn; Alltihop är rester jag hade i skåpet, mycket har jag fått av fina vännen J när hon rensade sitt garnskåp. Det är rakt genomgående 1 tråd Supersoft och ibland en tråd Donegal tweed, ibland dubbel Supersoft och även lite transylvansk merino har fått gått med.
Bottenfärgen är en tråd blekt vitt supersoft och sen en tråd antingen transylvansk merino från Organic knitters, eller rester av Donegal tweed eller Supersoft från min havregrynströja. Det röda är dubbel Supersoft i färgen poppy och det svarta är också dubbel Supersoft. Det var jätteroligt att få till en hel tröja av rester och mönstret fick växa fram på ren inspiration. Inte riktigt en Pippi-tröja men nästan.

Stickor; 3,25 mm till resårer och 4 mm till resten.

#tantulltussvantar

Jag fick en fråga i somras om jag ville vara med och teststicka ett mönster till Anna Bergmans (Tant Ulltuss) nya vantbok. Jag har alltid varit i den andra ändan av en teststickning och aldrig teststickat någon annans mönster någon gång så jag tyckte att det både skulle vara roligt och nyttigt för mig. Det var en annorlunda upplevelse att verkligen bara sticka som det står och inte komma med några egna ändringar och anpassningar efter vägen. Utmanande och dessutom roligt att bolla med Sara som höll i teststickningen åt Anna. Så dyker rätt person och rätt tillfälle upp igen kan jag absolut tänka mig att teststicka fler gånger.

 Mönstret som jag teststickade heter Perstorp och jag tycker att vantarna blev så himla fina. Det är en rak vante utan tumkil och med ett flerfärgsmönster med tydlig retroflirt. Perfekt för dina restnystan med 2-trådigt ullgarn!
Originalet är stickade i gula och grå toner men jag valde istället rosa och grått och jag tycker att det blev superfint. Ett tips till dig som vill byta ut färgerna i diagrammet är att utgå från Annas tänk med en grå/vit/svart bas och så två olika nyanser ur samma färgfamilj som accent. Ett ursnyggt koncept verkligen.
Till mina vantar använde jag lite olika restgarner jag hade hemma, naturvit Kampes, gammelrosa Kampes, vinröd Kampes, beigegrå ofärgad ull från någon liten producent och antracitgrå Navia sock. Det går åt väldigt lite av varje färg så det finns stort utrymme för variation.

Jag tycker så mycket om mina vantar, dels för att de är superfina men också för att de har en lång skön mudd (som får mig att vilja ha en stylish ullkappa med lite kortare ärm) och passformen är riktigt bra för att vara en vante utan tumkil. Bra jobbat Anna!


Som tack för teststickningen fick jag ett exemplar av nya boken #tantulltussvantar och fast än jag bara hunnit bläddre lite så måste jag skriva ett par ord om den.
Om någon kommer ihåg min recension av Annas första bok #tantulltussockor så saknade jag lite mer av Anna i den boken därför var det extra fint att läsa förordet i den nya boken. Här får vi veta lite mer om hur Anna Bergman blev Tant Ulltuss med alla sveriges stickare.
En annan sak som jag verkligen uppskattar är att vantarna har olika konstruktioner, tummar och storlekar och varierande garner från olika producenter. Det gör det lättare att hitta en vante som passar dina händer och ett garn som du kanske redan har hemma i garnskåpet eller åtminstånde går lätt att byta ut.
Boken innehåller 24 mönster i samma färgglada, lekfulla stil som Tantulltuss sockor och jag tror att de allra flesta vantstickare hittar sitt eget favoritmönster. Några av mina favoriter förutom Perstorp är Anna (där mitt mönster Galdhöpiggen fins med på bilderna!), Island och Kastanj (som jag vill börja på genast).
Jag tror att boken har premiär på Syfestivalen i Stockholm men efter det kommer den gå att köpa via tantulltuss.se tror jag.

Den gröna koftan

 Jag har bara stickat tre koftor/tröjor till mig själv hitills i år. Det här är den tredje och jag har så mycket att säga om den så jag inte ens vet var jag ska börja. Jo jag måste börja med garnet!

Om du har en nära vän som är garnfärgare kan det hända sig så att hon inte har tid att sticka upp stora plagg för att se hur garnet beter sig och då kan det hända att du får frågan om du vill teststicka en ny garnbas. Och det vill du. Den här koftan är resultatet av den teststickningen och alltså ett samarbete mellan Manduzana och Dödergök. Jag har sedan länge delat med mig av mina tankar kring garnet till min uppdragsgivare och nu har jag äntligen samlat ihop mig för att skriva det här blogginlägget.
Vi börjar väl som vanligt med

Mönster; Jag har inte använt något mönster till den här koftan men däremot har jag använt mig av en metod som jag gärna delar med mig av. Jag har sen tidigare stickat två stycken Brick (ravelrylänk) och jag tycker att det är ett toppenbra basmönster, den stickas uppifrån och ner och man kan forma tröjan lite som man vill efter en rund halsringning. Halsringningen är just den detaljen som jag är mest förtjust i.
Så istället för att räkna ut maskantal från början så har jag lånat halsringningen från Brick, fast egentligen inte så mycket mer. Jag ville ha en kofta som passar bra till byxor, en lite längre vardagskofta med ganska tight passform. Ett bra "lager på lager"-plagg. Min kofta har lite puffiga ärmar i dubbel mosstickning och en slätstickad figurformad kropp. Jag har stickat runt, uppifrån och ner med sex klippmaskor mitt fram och jag har format kroppen dels med ökningar och minskningar i sidan men också med en hel del förkortade varv. I vanliga fall brukar jag ju lägga in förkortade varv i ryggen för en sänkt halsringning fram men den här gången formas halsringningen först genom att man stickar den fram och tillbaka och ökar maskantalet eftersom för framstycket innan plagget börjar stickas runt. Så istället har jag lagt in förkortade varv på framstycket för att ge extra plats år bysten. En toppenmetod för tighta tröjor och koftor. Särskilt som det blir helt osynligt. Jag har helt enkelt provat mig fram och lagt in förkortade varv där det behövs.
Den här gången virkade jag innan jag klippte upp och nu när jag gjort det några gånger blir det så snyggt (iaf i enfärgade plagg) att jag inte bryr mig om att sy på ett band eller stärka upp klippkanten på något annat vis.
Knäppkanterna stickade jag innan jag klippte och det är också ett bra tips eftersom man inte är där och drar och pillar nåt mer sen.
Avslutningsvis gjorde jag om provlappen till en ficka, för det är alltid bra med en ficka.

Jag är så väldigt nöjd med hur den här koftan blev, den fyller ett tomrum som jag hade i garderoben. jag gillar att modellen är enkel och att den inte skriker så högt utan låter garnet tala. Ja för nu måste vi prata om garnet!

Garn; Koftan är stickad i Manduzana 2-trådig Leicester i färgen "Gran". Det här garnet är i mina ögon helt unikt i Sverige.
Det är ett helt svenskproducerat garn där ullen framställs på en kravcertifierad gård i Granhammar, sen spinns garnet på Båvens spinnhus och i slutändan färgar Manduzana garnet i sina klara, starka signaturfärger. (Klicka på länken för att läsa mer.) Garnet i sig är helt fantastiskt med en magisk glans och ja jag vet att ordet magiskt överanvänds men det här är magiskt på riktigt. Jag har haft förmånen att se och arbeta med den här garnet på plats hos Karin i Granhammar och jag är så imponerad och ödmjuk inför hennes yrkeskunnande och hur hon brinner för djuren.
När sen Amanda färgar blommar garnet ut ännu mer, det är då det blir unikt när ett småskaligt producerat garn inte bara finns i naturfärger.

Garnet har en löplängd på ca 230 m/100g och det är både glansigt och lite luddigt med en mjuk aura och det är varmt som bara tusan. Jag har inga problem med att ha garnet direkt mot huden men jag är ju känd för att inte tycka att någonting kliar så jag gissar att de flesta skulle kalla garnet rustiskt. Men absolut inte stickigt! Det var dessutom som en dröm att sticka med, så pass mycket att jag drog ut på stickningen mot slutet för jag ville inte att den skulle ta slut.
Till en lång kofta i storlek xxl gick det åt ca 550g garn.

Stickor; Jag stickade kroppen med 3,5 mm stickor men jag är också känd för att sticka löst så jag skulle säga att det här garnet går att sticka med allt från 3 mm till 5 mm beroende på vilket uttryck man är ute efter. Resårerna stickade jag med 3:or.

Ja just ja, jag köpte till slut efter mycket velande färgade bruna kokosknappar från YlloTyll och det blev jättebra.