Höstens bästa grej, en klänning i flanell

 Den här outfiten premiäranvände jag på Syfestivalen för två veckor sen och det är min nya absoluta favorit. Klänningen och koftan passar så bra ihop och jag känner mig alldeles lagom internatskolig när jag bär dem tillsammans. Koftan är ju så klart Stora Dyllingen i Manduzana Falkland DK och den har jag visat förut så nu ska jag berätta lite mer om klänningen istället.

I stickvärlden har det så länge jag varit med funnits såna där riktiga "it-mönster" som alla stickat, alla minns väl Swallowtail, Owls och Monkey för att bara nämna några. Sen jag började sy egna kläder mer seriöst har jag upptäckt att syvärlden är likadan, just nu finns det kanske ett tiotal mönster som alla har sytt/syr. Den stora tråkiga skillnaden är att till skillnad från de flesta populära stickmönster (det finns så klart trista undantag även där) så är det ytterst få av de där superpopulära symönstren som finns i min storlek. Vilket är så jävla uselt rent ut sagt! För hela grejen med att sy sina egna kläder är ju att de kan få tusen gånger bättre passform än ett köpt plagg. I början när jag bestämde mig för att lära mig mer om klädsömnad så tappade jag snabbt peppen när det var så svårt att hitta mönster som dels tilltalade mig och som jag dessutom kunde ha.
Nu har jag hittat några amerikanska indieföretag som gör mönster i min storlek, tex Seamwork som jag ofta nämner och Cashmerette med fler men jag blir fortfarande både opepp och förbannad allt som oftast när jag surfar mönster.
Särskillt de där superpopulära mönstren.
Ett sånt mönster är Wíksten Shift Dress  (jag brukar inte skriva ut namnen på de här mönstren på pin kiv för jag vill inte göra reklam för dem men den här gången gör jag ett undantag för exemplets skull). Den är så äckligt snygg. Alla har sytt den och de är så fina i sina. Den ser så bekväm och lättburen ut och passar till många tyger.
Men den finns som sagt inte i min storlek (jag syr oftast en amerikansk storlek 24 på en klänning beroende på modell) utan den går bara till storlek 22, vilket retar mig extra mycket för den skulle vara så otroligt lätt att gradera upp.

Fast den här gången nöjde jag mig inte med att bli sur och tvär utan jag bestämde mig för att sy en egen. Så det gjorde jag och den blev så bra!

Jag utgick från det där tunikemönstret med holkärm från Stoff o Stil som jag glömt nummret på. Sen tittade jag på bilderna till Wiksten Shift dress och de är väldigt tydliga (särskillt de tecknade) så det är lätt att se konstruktionen.
Jag började med att höja halsringningen, förlänga ärmen och lägga på en aning mer vidd i kroppen på framstycket i sidorna. Bakstycket skar jag av så att den övre halvan av ärmen och halsringenen bildar ett ok (det syns tydligt på min nedersta bild), den undre halvan av bakstycket klipte jag isär mitt bak och la på det sättet in vidd i bakstycket som jag valde att lägga i veck mitt bak. (På originalklänningen ser den vidden rynkad ut istället. Sen ritade jag om mina tre mönsterdelar och vips har jag ett eget mönster jag kan sy gång på gång. Och det kommer jag göra!

Den här första klänningen sydde jag i bomullsflanell från tyg.se de har ett riktigt bra utbud av flanell just nu. Jag valde att klippa till oket och fickorna på skrådden och så sydde jag ett skärp till i samma tyg. Jag fållade halsringningen med snedremsa och ärmarna fållade jag med infodringar i samma tyg, smidigt och enkelt.

Jag är så nöjd med den här klänningen, den är otroligt lättburen, skön, lagom varm och lika fin med eller utan skärpet. Den är också ett bevis för att jag utvecklat min sömnad och det gör mig både stolt och glad.