Måndagspoesi

Karins underbara mohair, det sista garnet jag köpte innan allt det där nya började...

Måndag. Jag raderar spellistan och börjar på nytt, eller snarare på någonting gammalt.

Äter havregrynsgröt med lingonsylt, sörplar jordgubbssmothie och lyssnar på Säkert! Tar all tid i världen på mig, ska jobba sen men inte snart. Försöker ta vara på varenda andetag, börjar om. Hoppas på en bättre vecka, vill tänka nu och sen, inte då och död.

Så mycket att göra. Diska den där disken som blev kvar när jag bara rymmde ut i skogen, leta reda på den där misstänkt igenkända lukten som förgiftar de där dyrbara andetagen. (Hoppas att det är disken och inte död mus i proppskåpet igen.) Bädda rent med nya rosarandiga lakan, bada hundar, färga håret, kyssa havet och bete mig som folk.

Egentligen vill jag bara sticka, på nätterna virvlar koftor med flätstickade ok runt tillsammans med spetstickade jättelika kragar och armbågslånga fingervantar. Lusten har blivit en besatthet. Allt är så annorlunda mot förut, läser gammla blogginlägg och sörjer hela förra vintern. Då jag bara var sjuk och febrig och la garn på hög och klickade på allt som var färgglatt och tröstande. Sen några månader tillbaks köper jag inte längre garn (ni har kanske märkt det redan), inget medvetet köpstopp eller så, nej jag stickar istället. Blir lyckligare av att lägga maskor och varv till varandra istället för garn på hög.

Det är viktigt nu att bli lyckligare.

Måndagsmusik.