En väldigt tung dag

Tvåan har fått somna in idag, han var missbildad och hade inga ögon. Förmodligen skulle ytterligare fel och problem uppstå med tiden. Det känns som att vi gjorde det enda rätta, men ibland är det rätta väldigt svårt. Vår veterinär var som vanligt helt underbar och det känns bättre nu än vad det gjorde innan.

Till råga på allt har jag varit med om en arbetsplatsolycka idag och fått en lätt hjärnskakning. Ingen vidare dag med andra ord. Jag återkommer när jag har någonting att säga som inte får mig att börja gråta.

Paus-bilder

Våren har tagit en paus.

Nu snöar det igen.

Jag skulle också vilja ta en paus.

Obligatorisk stick-update

Jag har alldels för mycket att tänka på för tillfället och jag känner mig allmänt nere, därför stickar jag som besatt. Min vanliga meducin mot deppighet är ju att gå många långa promenader och att vara utomhus så mycket som det bara går men eftersom jag varit mer eller mindre sängliggande hela veckan så funkar det ju inte. Aprilsockorna är perfekta för att skingra snurriga tankar men det funkade inte att sticka på dem när jag hade feber för det fick jag minsann repa upp i efterhand. Mönstret är roligt, garnet är som en dröm (Lornas Lace's, "bittersweet") och jag stickar med nya strumpstickor i vaxad bok köpta på hemslöjden i Falun. Nu funderar jag bara över om jag ska sticka en mönsterrapport till på benet, som det står att man ska göra, eller om jag ska nöja mig så här. Tål att tänka på.
Är det inte typiskt stick-bloggigt att visa såna här bilder? En knölig spetssjal på bucklig rundsticka. Humor. Jag fortsätter att vara lika kär i Laminaria, jag är inne i övergångsdiagrammet nu, ska bli spännade att se hur den utvecklas.
Alpacakoftan är min tv-stickning, jag är inne på tredje nystanet nu och jag börjar så smått fundera på alternativa ok-lösningar. Bara för att vara jobbig och svår och för att jag vill montera så lite som möjligt. (Jag kan inte komma ihåg senast jag stickade delar som jag sydde ihop sen, rundstickan har tagit över mitt liv.)
Min Soft Silk raglan växer den med. Men snälla nån hur den ser ut! Svart silke och vita katter som vill sitta i knät är ingen superkombo. Hoppas att jag kan få bort allt hår sen, men å andra sidan ska jag någonsin ha den på mig kommer den ju vara lika hårig igen på ett par minuter. Hur brukar ni andra djurägare gör med era stickningar? Kanske städar ni oftare helt enkelt.... ;) Eller så har ni inte ett helt minizoo hemma.

Behöver lite kärlek från fel sort och sympatier från fel håll...

Det känns omöjligt att inte nämna Anders Göthbergs död i en blogg om hemslöjd popmusik och fågelsång. Popflickor är ju de som gör det allra bäst, sörjer sina idoler som dör tragiska unga dödar på skitiga badrumsgolv och mot kalla järnvägsspår.

Vi skriver långa poetiska texter om all den där kärleken vi bara kan känna för popstjärnor med olyckliga hjärtan och sorgsna blickar.

Men det skulle kännas falskt av mig att skriva en sån text, för mig var inte Anders "den stora idolen" det tog till och med en stund innan jag förstod vem han var när vännen L ringde igår och sa att han var död. Hade jag inte haft feber hade jag inte behövt fråga "vem då?" men jag hade inte börjat gråta hysteriskt heller.

Men idag känner jag mig oförklarligt ledsen och det känns lite skamfullt och fult att vara ledsen när någon man inte ens kunde komma ihåg namnet på har dött.

Lite som när alla helt plötsligt var " bästa kompis" med sötaste PopFlickan som tröttnade på livet när hon inte fanns längre. När alla välartade blonda fotbollsflickor satt längst fram i kyrkan och grät på begravningen.

Det tänker jag inte göra mot Anders och hans familj.

Men jag kan säga tack, tack för att han fanns och spelade i ett band som förändrade mitt liv och som gjorde tonåren så mycket lättare att leva. Vad fan inte bara tonåren, livet lättare att leva. Kanske hade Broder Daniel låtit exakt likadant utan honom (inte för att jag tror det) men det är onödiga spekulationer, för nu stod han där på scenen bredvid Henrik och spelade gitarr under alla de där konserterna som gjorde luften lite lättare att andas och olycklig kärlek lite lättare att hantera.

För så viktig har popmusiken varit för mig och är fortfarande. Jag och vännen Å pratade för inte så länge sen om varför vuxna människor som träffas för första gången inte frågar varandra om vad den andre lyssnar på för musik. På jobbet frågar barnen och tonåringarna mig det hela tiden, det är en utav de första viktigaste frågorna som verkligen säger någonting om vem man är som person. Vuxna pratar om jobb och kanske ishockeykval. Kanske är man rädd för att avslöja någonting viktigt, någonting av substans.

Min playlist på datorn eller min cdhylla säger mycket mer om mig än vad 1000 ord gör. Allt viktigt som hänt, sorgligt som sockerdricksbubblande-lyckligt har ett alldels eget soundtrack. Jag behöver inte ens blunda för att se det framför mig.

Liggandes på sängen i flickrummet stirrandes upp i taket, lyssna om och om och om igen på Unloveable med Smiths.

Dansande i regnet på Dalarock med Stina på Wedding Present-konserten.

Sjungandes Violente Femmes i falsk stämsång på 2000 efterfester.

Gå hem nykter tidigt från Valborgsbrasan för att slippa träffa hjärtekrossaren folkölsfull på stan, ligga själv i el Fackos lägenhet och lyssna på Yvonne Modern love och veta att det aldrig kommer att bli vi.

I bilen hem från första Håkan-spelningen med vännen L, hysteriskt fnittrandes med "Alla drömmer om fåglar även du även jag, plötsligt hamnar man väl under en spårvagn för Vasastan är som Chinatown" fortfarande ringandes i öronen.

Men urinvägsinfektion och såpbubblor på andra Håkan-spelningen (fortfarande med vännen L).

Skolka från teaterproduktionslektionen, ligga skavfötters på K:s säng och lyssna på Nick Cave (eller Evert Taube, eller Bob Hund, eller hennes mammas repiga maxisinglar med Rolling Stones), prata om Mick Jaggers byxor och dricka litrar med te.

Livskrisa med Jens Lekman i öronen.

Prata Cure med långbenta depp-pojkar från Simrishamn på Emmabodafestivalen.

Prata Cure med Mannen!

Tillbaka i el Fackos rökfyllda lägenhet, ligga på varsin säng lyssna på Pornography-skivan på repeat och lära sig mycket om livet.

Idag lyssnar jag på Honey is cool, Magnus Carlsson:s (Obs! Ej Barbados-Magnus) första soloskiva med Håkan-körer, Broder Daniel, Håkans vis-skiva och el Fackos egen Cure-hitmix och tänker på dem som inte finns längre, på sötaste Popflickan, den Stora gymnasie förälskelsen och saker som borde vara annorlunda.

Hemlishalvvantar

Mönster: Mitt eget, inspirerat av traditionella mönster från Hälsingland. Present till min hemliga vän, stickade i någon slags normal damstorlek, jag hoppas att de passar.

Garn: Grått z-tvinnat 2-trådigt ullgarn från Kampes och rester av Fabel från mina tropicana-sockor. Jag har sett flera andra kombinera självrandat garn och lite grövre enfärgat ullgarn och jag tycker att det är så snyggt! Med andra ord har jag kapitulerat, det finns tillfällen där självrandat är bäst! :)

Stickor: 2,5 mm strumpstickor (som vanligt)

Yes jag har hittat självutlösaren på min kamera!

Feberfri!

Mina hemlishalvvantar på blockning.
Fortfarande sjuk sjuk sjuk men feberfri. Detta firar jag med grönt te i grönblommig kopp och grön sjalstickning. Jag är kär i Laminaria, ett fantastiskt mönster med roliga nya maskor och lagomt många utmaningar. Jag är så glad att jag sparade det här garnet och inte stickade vad som hellst av det, för sällan har jag upplevt ett garn och ett mönster gifta sig på det här sättet. (Garnet är alltså lacegarn från handpainted yarn i färgen Mustard om någon missat det.) På bilden har jag stickat 3 av 6 omgångar av det första stjärnmönstret. Vackert och fluffigt. Jag ska ge mig efter stjärnmönstret för jag tror att jag måste vara fullt frisk för att förstå resten, men det är ju inte direkt som att jag saknar andra stickningar. ;)

Jag älskar Kim Hargreaves!

Oj vad med trevliga kommentarer min sjal fick i förra inlägget! Tack för alla "Krya på dig!" också. Idag kryar jag mig så mycket som det bara går, i postlådan låg nämligen den mest efterlängtade och vackrasre stickbok jag någonsin suktat efter. (Förkylningen gör mig till en poet märker ni det?) "Heartfelt" av Kim Hargreaves. Jag tänker inte säga så mycket mer just nu, bara att den motsvarar alla mina höga förväntningar och att den var värd varenda krona den kostade. (Jag beställde den från Garnkorgen och som vanligt kom den i ilfart hem till mig.)
Jag har startat en ny tröststickning, en raglantröja i soft silk inspirerad av tubtoppen i "Fitted Knits" men bara inspirerad. Kanske blir den bra, kanske är jag bara inne i en feberdimma, vi får se när jag nyktrat till.
Bellis, oh Bellis, det känns som att våren springer förbi där ute medans jag ligger nerbäddad i soffan. Tur att lite av våren har flyttat in till mitt köksbord.