Mitt äldsta UFO (ofärdiga stickprojekt) någonsin

 Jag ska berätta en liten saga om ett par vantar som jag la upp till i maj 2012 (tack Ravelry!). Jag hade fått loppisfyndat garn av min svärmor, ett ull/mohair garn från Bergå i jättefin kvalité i finaste knallröda och naturvitt. Jag har stickat en hel del tvåändsstickning i traditionella färger men det slutar alltid med att jag ger bort det jag stickat pga finast så jag var jättesugen på ett par röda och vita vantar med krus till mig själv.
Lätt match kan man ju tänka men nja.
Första mudden gick som smort, jag hade ritat ett enkelt med effektfullt mönster och var supernöjd. Sen återstod mönstret på handryggen, jag experimenterade med någon slags snöflinga i krokmaskor och det blev bara fult. Fast jag stickade så klart hela vanten innan jag insåg att mönstret satt för långt ner och att det bara såg konstigt ut att toppen av vanten var helt tom.
Vanten åkte längst ner i stickkorgen.
Typ fyra år senare (jag skojar inte) tog jag fram vanten igen och gjorde något väldigt drastiskt, istället för att försöka repa upp tvåändsstickning (nej, bara nej) tog jag och klippte av vantens överdel och repade mig ner till mudden.
Vid det laget hade jag ju så klart använt upp den vita ullmohairen till nåt annat projekt så ett par vita vantar med krus var bara att glömma. Det fick istället bli röda överdelar på vantarna, fin fint tänkte jag och stickade ganska raskt en vante. Jag bytte dessutom från stickor 2,5 till 3 för handen och då gick det ju lite snabbare bara därför.
Sen hamnade vanten i stickkorgen igen. För låt oss vara ärliga, det här projektet hade börjat gå mig på nerverna och det är inte så roligt att göra klart någonting som legat så förbaskat länge.

Men någon gång i höstas bestämde jag mig för att det fick vara någon måtta på dumheterna, för jag ville ju fortfarande ha vantarna liksom, och jag la upp till nästa mudd. Sen har jag stickat lite på dem till och från under hösten/vintern och förra veckan blev de klara! Tro det eller ej.
Så jäkla fina och varma och sköna och faktiskt är det ju lite mer praktiskt med röda vantar än vita när allt kommer omkring. om det finns nåt sedelärande i den här sagan? Antagligen nåt klämmigt om att inte ge upp så lätt men det kan lika gärna vara att det känns otroligt skönt att bara klippa av skiten ibland.

Jag har utgått från mitt vanliga basmönster för tvåändsstickning som finns att köpa HÄR på Ravelry mudden har ett väldigt enkelt mönster med kedjegångar, aviga varv och ett litet flerfärgsmönster.

Mysteriemössan 2.0

Mönster; Ingen har väl missat att Nödic Knitting upprepade sin succé från i fjol och körde en mysteriestickning även den här julen. Liksom i fjol var det en mössa och det är Johanne Ländin som är mönsterskaparen även denna gång. Mönster finns att köpa här på Ravelry. 

Nytt för i år var att det fanns massor med mönsterdelar att välja mellan och ingen mössa blir den andra lik. Superrolig stickning med andra ord.

Jag valde att inspireras av mina restgarner och det blev en mössa i dimmiga gröna, röda och lila toner som för tankarna till brittiska hedar och rödhåriga kvinnor iförda oljerockar och höga gummistövlar som rastar labradorer.

Eftersom den förra mysteriemössa är ganska blommig så valde jag den här gången mer geometriska motiv och det blev fint tycker jag.

Nu är det så att den här mössan ska jag inte ha själv utan den ska bli en present till nån som jag tycker mycket om men jag tror att färgerna och motivet kommer passa henne också.

De enda egna påhitten jag gjorde med det här mönstret var att jag la upp med två färger (tycker det blir fint till tvåfärgad resår) och jag la in ett förkortat varv efter resåren så att mössan får lite häng i nacken.

Stickor; jag hade 2,25 mm till resåren och 2,5 mm till resten av mössan.

Garn; Bara massor av olika restgarner med ca 400 m/100 g.

Tant Ulltuss sockor

 I Augusti recenserade jag boken #tantulltussockor (det inlägget finns att läsa här) och under hösten stickade jag två par ur boken. Av någon anledning tog det en väldigt tid innan jag blockade dem och sen ännu längre tid innan jag fick till några som helst bilder, därför hamnar de här sockorna på den här sidan nyår och får bli 2017:s första färdiga projekt.

Jag valde att sticka två utav mina absoluta favoritmönster ur boken, Äppel päppel och Pirum parum. Jag tycker så mycket om det grafiska, stiliserade, lite Stig Lindbergska i de här mönstren.

Men om ärligheten ska fram så är det också två utav ganska få mönster ur boken som jag kan sticka till mig själv, de allra flesta är för smala i benet för mig. Min lösa stickfasthet gör dessutom att jag inte kan gå upp i stickstorlek utan jag måste sticka sockor i tunt sockgarn på stickor 2,25 mm för att få en bra stickfasthet.
Pirum parum blev dessutom i minsta laget för mig så de blir kanske en present till någon även fast jag är så himla kär i dem, tycker att färgerna blev så fina tillsammans.
Den här hälen är inte heller den bästa för mina fötter, den blir lite för kort på nåt vis. Jag gillar inte när slitytan bakpå en häl (om du har dem i skor alltså) hamnar uppe på benets mönster, jag vill att hälen ska täcka den ytan. (Ja jag vet att jag är superpetig när det kommer till sockor och passform.)
Om jag stickar om de här mönstren kommer jag att välja en istickshäl istället.

Garn; Till de här sockorna gick jag i stort sett all in på indiefärgare, i Pirum parum är det Manduzana sock i svart (sirius) och så vackert roströd (weasly) och vitt är Moods of Colors softsock.
I Äppel päppel  är det rosamelerat Trekking från Tant Kofta, gult från Sweet Georgia yarns, grönt (min bästa gröna!) Manduzana sock i färgen Salazar, vitt Moods of colors softsock och så lite grå Regia tweed.
Jag är himla nöjd med färgerna på båda sockorna.

Stickåret 2016

2016 var ett konstigt år, personligen mådde jag betydligt bättre än det miserabla skitåret 2015, mest beroende på att jag odlade massor och stickade mest hela tiden. Men sett till det stora hela måste 2016 gå till historien som ett mörkt och sorgligt år med rasism, krig och folk som dog till höger och vänster.

Men nu tänker jag fokusera på stickningen det gångna året.

Tio vuxenplagg stickade jag klart 2016, på bilden fattas min svärmors vita kofta och istället blev det två bilder på Korsnäströjan. Jag har låtit lusten styra men samtidigt har jag försökt utgå från vad som fattas i min garderob och stickat sånt som jag vill använda. Nytt för i år är att jag faktiskt stickat tre tröjor till mig själv och inte bara koftor.
Årets mest använda är utan tvekan min Galdhöpiggen-kofta, jag använder den hela tiden som ytterplagg oavsett om jag ska gå ut till hönsen eller åka till stan.
Årets mest otippade är min havregrynsvita Brick, jag är så nöjd med att jag vågade sticka ett stort plagg i en så otippad färg och den har redan hunnit bli använd väldigt mycket.
Årets totala galna skrytprojekt är ju så klart Korsnäströjan, jag är så himla stolt över hela det projektet, efter att jag rott det i land känns det som om jag kan sticka vad som helst.

Annars stickade jag 25 par sockor, varav några par väntar på att bli bloggade, 4 mössor, 5 par vantar och 4 sjalar och sen dessutom en del barnplagg.

Jag publicerade hela fem nya mönster på Ravelry och däribland min första tröja i vuxenstorlek vilket var en väldigt rolig erfarenhet och det är så roligt att se alla Galdhöpiggen som ni stickat!
Något som också var jätteroligt och spännande var sock-klubben som jag gjorde tillsammans med Manduzana. Så häftigt att så många ville vara med och att vi fick så mycket fin respons.
(Om du missade att vara med i sock-klubben finns mönstren att köpa på Ravelry.)

Några riktiga bottennapp till projekt har jag egentligen inte haft eftersom jag nu för tiden repar allt som inte blir bra.
Jag har nog inte lärt mig några nya tekniker direkt men jag har fortsatt att lära mig om passform och detaljer som gör så att plagg verkligen får det där lilla extra. Jag har också blivit mer kräsen och noga med de projekt som jag väljer att sticka så att de verkligen blir använda MEN det är samtidigt viktigt att jag inte fastnar i tankar om vad som är nyttigt och förnuftigt att sticka. Stickningen måste få vara spontan och ibland är det viktigt att bara sticka nåt knasigt för att det känns rätt.

Stashen har fortsatt att minska i stadig takt, jag har både sålt av garn som bara blivit liggande men jag har också stickat nästan alla små projekt från lagret. För mig är det fortsatt viktigt att ha en lagom mängd garn hemma så att jag spontant kan påbörja och inspireras till nya projekt. Jag kommer absolut inte ha något köpstopp men jag har heller inget ekonomiskt utrymme till storköp men jag vill fortsätta stötta särskilt små svenska indiefärgare.

Favoritgarnet i år har utan tvekan varit Léttlopi, skulle kunna sticka hur många tröjor som helst i detta underbara garn. Jag tycker dessutom bara mer och mer om plaggen ju mer jag använder dem. ett riktigt toppengarn på alla sätt.

Annars har det här vart ett år helt utan kurser och nästan inga evenemang, jag och Amanda besökte Syfestivalen i Stockholm i höstas och det gav mersmak, det var jättekul att träffa många stickerskor som jag annars bara haft kontakt med via nätet. 2017 vill jag ut och röra på mig lite mer i garnsvängen, vi får se om det bara blir som privatperson eller om Dödergök ska hitta på nåt kul.

Till sist vill jag tacka för alla kommentarer, hjärtan, mejl och kontakter jag haft med alla fina läsare och följare där ute. Ofta är jag fortfarande lite för trött och sliten för att svara på precis allt men jag läser allt mycket noga och blir väldigt glad.
Nu kör vi 2017 tycker jag, jag har kickstartat med en knallgrön superlyxig tröja och långt fram i kön ligger en Loppa-kofta annars känner jag på mig att det kan bli ett och annat projekt i Léttlopi även i år.