Bloppis!

Å vad jag har ångest över den här kappan. Köpte den i höstas i tron om att jag hittat det perfekta höst/vår plagget. Jag var så övertygad att jag inte ens provade. Lång näsa! För när det väl blev kallt var den för stor. Och nu hänger den bara där i hallen, aldrig använd. Nu lagom till julstädningen så blev jag påmind om mitt dåliga samvete och tänker härmed försöka göra någonting åt det.
Därav rubriken.
Jag vet att det kanske inte är det smartaste tillfället att försöka sälja någonting så här före jul men den kommer att hänga kvar i klädkammaren tills någon annan vill ha den.

Det är alltså en parkas från Gudrun Sjöden i storlek xxl i en fantastisk apelsinorange färg. Jag kommer inte ihåg vad jag betalade för den men liknande kostar ca 1300. Den har en liten reva vid fickan ( efter den första och enda provningen) men det går lätt som en plätt att laga osynligt om man har rätt färg på sytråden. Jag kan skicka bild på skadan vid intresse.
Med tanke på den lilla skadan och att den bara hänger där så sätter jag priset lågt 500 kr plus frakt.
Mejla mig på adressen som står i högerspalten om du är intresserad.
Puss och Kram!

Kappan är tingad!

Börjar bra

Dagen börjar bra med tre nyvärpta ägg. Två fortfarande alldeles varma och vackert blanka. Kan inte låta bli att tycka att det är ett mirakel. Idag ska jag skämma bort hönsen med en burk majs efter detta värp-rekord.

Jullov

Sista jobbdagen på ett tag och ett nyvärpt ägg i morse. Det blir nog bra det här!

En lovsång till det långsamma

Ofta vill jag att allt ska hända på momangen, nu nu helst igår ska projekt bli klara och saker ske.
Jag har aldrig varit någon anhängare till att sitta ner och vänta på att saker ska falla på plats. Kan jag göra något för att påverka så vill jag sätta igång genast.

Men ibland tar saker tid. En envis embarmelig tid, en seg evighetsväntan i en mental uppförsbacke.

Så har det senaste halvåret, ja nästan året varit. Nog skulle jag ljuga om jag skulle säga att jag suttit på händerna och sett tiden an. Inte har jag legat på latsidan men jag har bara kunnat påverka till en viss gräns, sen har allt varit upp till andra.
Mitt i den här frustrationen kom hönsen som en skänk från ovan ( eller ja syrran) för där har det också handlat om att vänta. Men en helt annan sorts väntan. En väntan på livets mirakel helt i naturens egen takt, något som inte kan påskyndas utan bara insupas i all sin långsamhet.

Sen helt plötsligt händer det, det ligger två ägg på samma dag ute i hönshuset och det där andra som var så fruktansvärt långt borta är helt plötsligt alldeles nära och nu.

Tack för allt stöd under året och tack för att ni haft förståelse för att jag inte längre kan skriva allt nu när jag balanserar på gränsen till det privata.
Om ni vill får ni gärna fortsätta följa med mig nu när livet tagit en annan vändning och hönsen börjat värpa. Kanske kommer jag till och med att sticka någonting annat än julklappar så småningom.

Tredje söndagen i advent

En lugn och långsam morgon inbäddad i snö. Livet är fint nu.

Ett mirakel

Imorse när jag gick ut till hönsen låg det plötsligt där, under sittpinnen lite krossat i ena ändan men ändå. Mitt första hemägg! Så magiskt och vackert. Det är absolut någon av Sussex-damerna som börjat värpa och ägget är ganska stort för att vara ett nybörjarägg. Vilka duktiga fröknar jag har!

Eine kleine resumé!

Jag dricker varm choklad, stickar ränder, fryser under virkade filtar, lyssnar på Stickpodden, adventspyntar och har ont i foten.

Men mest jobbar jag och är alldeles för trött för att existera och så längtar jag efter en sovmorgon. Tar mig en imorgon tror jag.