Tillsammans

Det går fort att kasta in 22 kubikmeter ved om man gör det tillsammans, jag lovar.

Hårt

Jag skulle ljuga om jag sa något annat än att det varit ett hårt jobb att renovera vårt hus. Under snart två år har rum efter rum förvandlats till någonting som är vårt. Smutsigt och slitet har blivit (i alla fall hoppas jag det) charmigt och personligt. Nu börjar vi närma oss slutet på inomhusarbetet. Det finns så klart alltid saker att göra och vi ska inte ens börja prata om källaren, men rummen börjar bli klara och hitta sin riktiga funktion. Det sista tungrodda är badrummet uppe. Det har jag nog aldrig visat på bild förut (av naturliga skäl). Men här är det och snart ett minne blott för nu ska det rivas. Har stor lust att bara utbrista i ett enda stort ÄNTLIGEN! Det blir vitt och svart, lättstädat och funktionellt, inga konstigheter och inget bjäfs. Å vad jag ska njuta.

Nöje

Jag kunde inte förmå mig till att fota någonting nöjsamt. Kunde inte ens komma på någonting som jag är nöjd med för tillfället.

Idag tar vi nya tag.

Runt hörnet

Gårdagens bild tog i morse med telefonen, igår hade jag fullt upp. Fröerna jag fick i ett utav hemlispaketen från Disa har växt en bra bit runt hörnet på vårt knotiga gamla körsbärsträd. Om nu träd har hörn vill säga.

Meditativ

Idag låter jag bilden tysta mun.

Uppifrån

Kycklingarna är lättast att fota uppifrån. Nu känner de igen mig och kommer springandes när jag har mat med mig. Idag fick de kycklingfoder, fil, kokt gädda och jordgubbar till frukost. Mums tyckte kycklingarna om det. Det är bra för själen att vara kycklingmamma, det känner jag i hela kroppen!

Händer

Ett hjärta till alla er där ute som läser och kommenterar. Ni sätter guldkant på min värld!

Rörelse

Rörelser kan också vara att stå helt still, stanna upp mitt i vardagen, mitt i ett penseldrag och låta sig beröras.


Lyssna för Guds skull på First Aid Kit-systrarnas sommarprat och deras fantastiska version av Blues run the game.

Öde

Ni som följer mig på Instagram känner igen den här bilden men jag återanvänder den i alla fall för den passar så bra till dagens tema för fotoutmaningen.
Det här är ett utav mina favorithus och jag har älskat det sen jag var liten. Mormor och morfar bodde bara 100 meter eller så upp för backen från det här huset och jag har gått förbi det miljoner gånger. Ingen har bott i det på många år och förfallet börjar sätta sina tydliga spår. Vad jag önskar att någon byggnadsvårdskunnig person köpte det här huset och renoverade det varsamt. Jag har aldrig varit in men det hör också till charmen att jag fortfarande kan drömma om hur det ser ut innuti är jag går förbi där på mina hundpromenader.

Under

Kunde inte välja bild så det blev två. För där under hyttans rymd och trädens kronor kände jag mig både liten och stor på samma gång.

Hemväg

På vägen hem från lilla hundrundan går vi alltid över den här lilla bron. Mer hemma än så här blir det inte, särskillt kvällar som den här när solen helt plötsligt spricker fram efter flera dagars regnande. Vårt beslut att flytta hem var det klokaste och bästa vi fattat, här vill jag leva resten av mitt liv, mitt bland barndomens minnen och framtidens drömmar.

Dröm

Jag har haft en dröm om höns sen jag var liten, att gå där och småprata lite, sticka till dem en näve grönt och vakna av äggläggnings kuckel. Men min dröm om höns är en del av en annan dröm också, en dröm om ett hållbarare samhälle mer i samklang med djur, natur och människor.


Bilden är tagen med min äppeltelefon genom Instagram med filtret Lo-fi och är dagens bidrag till fotoutmaningen.

svart/vit

Svart på vitt här är jag.