lördag 12 maj 2012

Nu är jag och balanserar igen på den där gränsen till det privata. Ord formas längst fram på tungan för att genast sväljas igen. Jag har så mycket att säga men inget forum för att göra det. Vill starta en ny blogg utan namn och bilder men med tusen ord. För orden måste få komma ut. Människor måste få veta hur vi behandlar barn i det här landet, hur vi leker med deras liv som om de vore brickor i ett maktspel på en socialförvaltning. Vi måste prata om hur vuxnas tystnad eller falska löften och lögner kan driva ett barn till desperata handlingar och hur de vuxna sen sopar undan alla spår och gömmer sig bakom sekretessen trygga låsta grindar.

Men det här är inte rätta stället eller rätta tillfället för att berätta min historia. Men den finns där under ytan hela tiden. Sorgen och vreden och maktlösheten och en flod av tårar att dränka sig i. En del av mig önskar att allt kunde gå tillbaks till det normala men efter det här halvåret kan ingenting bli som vanligt igen. Om man en gång har öppnat sitt hjärta och släppt in kärleken bor den där för evigt, att sen hjärtat är krossat är av liten betydelse.

16 kommentarer:

Maja sa...

Åh, vännen!!!!
Förstår vad du menar!
Ta det försiktigt med dig själv!
Jag sprang in i väggen med huvudet före p.g.a. antagligen något liknande till det jag tror att du skulle kunna berätta!
Man får inte bry sig, sa en lärare till mig på en skola där jag jobbade!!!
MAN FÅR INTE BRY SIG!!!
Har du hört något så dumt?!?!?!
Kram

Anonym sa...

Skriv boken!Du har något att berätta.
Eller leta upp en seriös tidning.

Anonym sa...

Jag jobbar också inom skolväsenden och Går hem uppgiven varje dag för jag inser att vi skiter så totalt i våra barns framtid. Hela skolväsenden är bara spel för gallerierna.

Anonym sa...

Jag jobbar också i skolans värld, men har tack och lov inte samma upplevelser som du. Jag upplever att "min" skolan verkligen gör ALLT för att elever ska få det så bra som möjligt. Det ligger ju för fan i vårt uppdrag!! Jag blir så upprörd när jag läser ditt inlägg. Dessa härliga barn och ungdomar är ju vår framtid och vuxna i skolan borde behandla dem med respekt, inget annat.
Skriv en bok och skicka ett exemplar till Skolverket. Lämna din historia till ALLA tidningar. Skrik så att ALLa hör!!
/Kram

Magganmagi sa...

Skriv boken!
För att jag vill läsa den men också för att dina ord kan bekräfta många andras upplevelser och outtalade ord.
Kram

mormor sa...

jag håller med föregående talare: skriv! skriv av dej o berätta -för alla eller ingen. helst för alla.
man kan inte själv rädda världen, men kan man rädda eller hjälpa Ett enda barn- har man gjort en stor handling.

DU tillhör dom som kan hjälpa- o du gör säkert det i din dagliga gärning.kanske mer än du vet om.
jag är glad att du finns- för du bryr dej.
kram.

Dödergök sa...

Tack för kloka och upprörda kommentarer! Om ni bara visste hur upprörda ni borde vara...

På min arbetsplats kämpar vi på, det finns många engagerade i personalen som gör mycket mycket för eleverna. Men när samhället sviker finns det inte mycket som vi i skolan kan göra. Om vi larmar och skriker oss hesa men det ändå inte finns någon som lyssnar så är vi helt maktlösa.

Maria sa...

LÅter allvarligt! Hoppas att det går att göra något åt det.

Eva i Stäket sa...

Jag lider med dig! Min erfarenhet som lärare är att vi i skolan vänder ut och in på oss för att göra det bästa för eleverna, men det är inte alltid soc gör detsamma. Vuxna (föräldrar) har ofta mer rättigheter i soc ögon. Fruktansvärt tycker jag! Det är väldigt jobbigt att inte kunna få uttrycka det man känner. Har du inte möjlighet till handledning? Det tror jag skulle hjälpa lite.

Lo sa...

Jag arbetar också inom skolan och en ungdom sa till mig en gång att detta att just EN vuxen bryr sig kan rädda ett barns framtid!Ibland känner jag förtvivlan och blir så förbannad att jag vill kräkas. Det känns som att fightas mot väderkvarnar, men när det gäller barnen får vi inte ge upp! Vi måste låta dem förstå och känna att vi i alla fall försökt göra vårt yttersta. Vet inte vad det är du bär i ditt hjärta, men om du kan och vill skriva gör det!! Följ ditt hjärta!

lilla jag sa...

Det låter inte bra, "Om ni bara visste hur upprörda ni borde vara". Finns det något sätt att vi som läser det här skulle kunna hjälpa till så att någon i samhället lyssnar? Usch, får en riktig otäck känsla inför framtiden oftare och oftare nu för tiden.

Paradiset Kaos sa...

Jag tror jag vet vad du menar. Står mitt i det just nu.
Skickar styrkekramar till dig!!!

QueenOfNight sa...

Åh KRAM på dig!
Förstår din frustration, ilska och sorg även om jag inte vet vad det handlar om.
Som nämndeman i Förvaltningsrätten (där det ofta ofta dyker upp fall som handlar om barn och unga som far illa på olika vis och där vuxna borde reagerat och agerat långt, långt tidigare) så har jag ofta fått svälja mina tårar och egentligen velat skrika rätt ut...

carina sa...

Tror mig förstå din frustration för det är vad jag kände över den pojkes egen situation, som gjorde att han gav sig på andra fysiskt. Där gjorde jag en anmälan på alla de ställen man ska o just i detta lilla fall hjälpte det just honom o just då att någon annan vuxen reagerade och på det sättet spädde på det skolan vetat så länge....
Hör av dig privat om du vill ha en vägg att skriva för.....

Annika sa...

Jag tycker din idé om en anonym blogg låter intressant. Vi är många engagerade och desperata lärare som skulle behöva skriva av oss. Det skulle vara skönt att veta att de som läser förstår för att de har varit med om liknande.

Anonym sa...

Jag jobbade i en mellanstadieklass för många år sedan. Jag slutade. Barn som far illa, vuxna som inte bryr sig, eller ser bort när barnen far illa... till slut var jag tvungen att välja - att börja se bort eller byta jobb...

Varför inte skapa en anonym blogg? du är inte den enda som är upprörd över hur illa många barn far. Som står helt utan hjälp. Barn som blir osynliggjorda bara för att en del vuxna inte vill se/engagera sig. Och barn som går under medan vuxna tittar bort...

Du är en duktig skribent, och ämnet är angeläget! Men se till att det inte äter upp dig! om du skall kunna hjälpa måste du också vara rädd om dig själv! Jag har läst din blogg länge, och vet att du gör vad du kan. Att du bryr dig så att du får ont i hjärtat ibland när du ser dig omkring i din värld. Så ta hand om dig själv också!!!