Jag har aldrig varit någon anhängare till att sitta ner och vänta på att saker ska falla på plats. Kan jag göra något för att påverka så vill jag sätta igång genast.
Men ibland tar saker tid. En envis embarmelig tid, en seg evighetsväntan i en mental uppförsbacke.
Så har det senaste halvåret, ja nästan året varit. Nog skulle jag ljuga om jag skulle säga att jag suttit på händerna och sett tiden an. Inte har jag legat på latsidan men jag har bara kunnat påverka till en viss gräns, sen har allt varit upp till andra.
Mitt i den här frustrationen kom hönsen som en skänk från ovan ( eller ja syrran) för där har det också handlat om att vänta. Men en helt annan sorts väntan. En väntan på livets mirakel helt i naturens egen takt, något som inte kan påskyndas utan bara insupas i all sin långsamhet.
Sen helt plötsligt händer det, det ligger två ägg på samma dag ute i hönshuset och det där andra som var så fruktansvärt långt borta är helt plötsligt alldeles nära och nu.
Tack för allt stöd under året och tack för att ni haft förståelse för att jag inte längre kan skriva allt nu när jag balanserar på gränsen till det privata.
Om ni vill får ni gärna fortsätta följa med mig nu när livet tagit en annan vändning och hönsen börjat värpa. Kanske kommer jag till och med att sticka någonting annat än julklappar så småningom.
8 kommentarer:
Fina du, jag är så glad att jag följer dig på instagram. Tack för att du ändå delar det du gör. Kramar!
Egna ägg igen!
Och för mej får du gärna sticka julklappar året runt. Men lite tråkigt blir det ju om du inte kan visa några bilder :)
Ibland måste livet få ta sin tid. Och då går det inte alltid fort.
Ibland ändrar sig livet fort- alldeles för fort o då tar det tid att få fason på det igen.
Jag hänger med...(går igenom en egen "förvandling/omställning".)
o får kanske se nåt härligt stickat igen framöver....eller en klok åsikt ;).
Kram Monika.
jag hänger med ;)
är inte jättebra på att kommentera alltid, men jag kikar in här o mysläser!
livet är förunderligt, uppåt, neråt, stilltje, raketfart, hit o dit - men jag tror att det bästa är att försöka vara med i nuet. klart man inte alltid kan "finna sig" i allt men när man väl landat så har man lärt sig nåt...
sköt om dig nu finaste,
kraMyz
Jag finns alltid vid din sida även om du inte vet vem jag är. Du ska veta att jag dagligen tittar in på din blogg och vid flera tillfällen har du varit en stöttning i din fina personlighet. Kram från Lena i Örebro
Å jag kikar ocå ofta in här. Kram på dig du fina kvinna!
Känner igen mig i otåligheten. Gott att se dig här igen. Har saknat dina kloka och finurliga inlägg.
Fint med höns!! God Jul!
min erfarenhet är att är man lite anolunda så är livet en lång uppförsbacke, det gäller att vila, sätta sig ner ock kolla in utsikten, ock den ändras ock blir vackrare,sen har vi väder ock den kan vi inte göra något åt,bara finna sej.Du har hönorna ock äggen ock det är fint att läsa om din känsla för de.
Skicka en kommentar