Pers Riddari

 Mönster; För tre år sen fick min man en Pippi-tröja i julklapp. Eller nej det blev fel, han fick en BILD på en Pippi-tröja i julklapp. Sen dess har han tjatat om denna tröja och jag har snirklat mig ur det på än det ena och än det andra sättet. Det kändes mentalt jobbigt att sätta igång med en herrtröja till en lång och bredaxlad man helt enkelt.
Men eftersom jag ändå ville sticka en tröja till honom och jag har länge velat sticka en isländsktröja så bestämde vi oss för att det fick bli en Riddari som mjukstart inför Pippi-projektet.
Riddari är en sån där riktig modern klassiker med över 600 projekt på ravelry och det känns som om alla har stickat den de senaste åren. Och det förstår jag verkligen för den är så himla fin, Jag laddade ner mönstret gratis på svenska från Järbo men mönstret finns på flera andra språk om man hellre vill det.
Mönstret är som ett typiskt 70-80-tals mönster med bara den allra nödvändigaste informationen men jag skulle ändå säga att det är väldigt lätt att sticka efter.

Jag stickade xxl men la upp för xl för ärmarna och ökade till xxl:s maskantal före mönstret på ärmarna. Jag la till en röd prick i diagrammet på ärmen inspirerad av Kate Davies fantastiskat fina Ásta Sóllilja.
Jag stickade fyra förkortade varv jämnt fördelat över ryggen innan jag satte ihop livet med ärmarna och sen hoppade jag över de sista varven i okets diagram och så gjorde jag två förkortade varv till innan halskanten. Det ger en mycket bättre passform och min man gillar inte när det sitter åt i halsen.
Jag skippade mönstrets rullkanter och stickade 2x2 resår istället.

Det gick galet fort att sticka den här tröjan, lite över en vecka tog det bara och resultatet blev så bra. Så nu är jag faktiskt peppad på att köra igång med en Pippi-tröja också, tror att det ska få bli min sommarstickning.

Garn; Helt ljuvliga underbara Léttlopi, jag är handlöst förälskad i det här garnet. Älskar allt med det, känslan att sticka i det och ytan på det färdiga tvättade plagget. Jag vill sticka massor med fler tröjor i Léttlopi, gärna igår redan. Jag köpte mitt garn från Islina. 
8 nystan grått, tre nystan natursvart, 1 nystan rött och 1 nystan naturvitt gick åt till en xxl.

Stickor; Jag har det lite kämpigt med min stickfasthet sen jag överansträngde min högra arm när jag målade för mycket så jag stickar betydligt lösare nu än vad jag gjorde för 5 år sen. Därför får jag alltid trixa nu för tiden när jag stickar.
Till Riddari blev det så här; 3,5 mm till resårerna, 4 mm till allt enfärgat och 4,5 mm till flerfärgsstickningen för att få rätt stickfasthet.

Det där sista

Efter att de sista (?) stora grejerna blev färdiga inne hamnade jag i renoveringskoma. Jag har inte orkat/velat ta tag i det där sista fixet. Och ändå är det just det där som jag gått och retat mig på, att vi inte har ett enda rum som är helt klart. Jag inbillar mig att själen skulle bli lugnare av att den där sista listen är på plats och att trappen blir slipad.

Vi får väl se om jag har rätt för nu har jag gett mig själv en "göra klart"-utmaning. Jag började med att skriva en lista på alla småsaker (en del lite större saker också) och sen ska jag beta av allt en gång för alla.

Sovrummet är först ut. Här har min pappa och min bror hjälpt oss med att putsa muren och lappa hålet i golvet där en köksspis en gång stått. I alla år vi bott här har det varit ett sotigt hål in i väggen och ett hål fyllt med grus i golvet. 

Här har jag grundat muren, känner på mig att det kommer bli den perfekta fotobakgrunden till pågående projekt. :-)

Min gamla bästis kvistlacket har också åkt fram igen. Jag vill inte ens tänka på hur många timmar vi spenderat ihop.

I det här läget är jag nu, färdig mur och grundat golv. Det blir fint! Tycker så mycket om när lagningen syns, det blir som en del av historien om huset. Fortsättning följer...

Nancy

 Mönster; Nancy från Sandnes Norska ikoner. För övrigt ett väldigt fint häfte där det finns många modeller som jag vill sticka.
Nancy är min första kofta med riktigt mycket flerfärgsstickning och jag har trixat en hel del för att få till det utseende jag ville ha.
Här kommer nu en utförlig beskrivning av allt som jag gjort annorlunda:
Jag har stickat uppifrån och ner och jag ritade om mönstret på oket så att det liknar ett tårtpapper lite. Jag la upp med en tillfällig uppläggning och stickade halskanten i efterhand. Eftersom koftan i original är ganska slapp och lång la jag upp för storlek xl för en mer tight och formad kofta. Oket, ärmarna och kroppen stickade jag efter xl och sen lät jag maskantalet sakta öka efter midjan för att sluta i xxl:s maskantal nertill. För bättre passform har jag lagt in minskningar i ryggen som följer okets form och sen ökningar i sidorna och mitt bak efter midjan. Jag stickade längdmåttet efter s eftersom jag dels är kort men också för att jag ville ha en lite kortare kofta än i mönstret.

Eftersom hela koftan ger mig lite 60-tals feeling så valde jag en ärm som är lite på halv stång som lämnar handleden bar. Jag valde också att låta stjärnan/åttabladsrosen komma igen i slutet på ärmen istället för originalmönstret.

Jag stickade lösa knappkanter i resår med en i-cordkant och sydde sen på dem osynligt med mattress stitch, allt för att få till den lite vintageaktiga känslan.
Jag sicksackade på maskin innan jag klippte upp och jag dolde klippkanten med ett väldigt vackert band från Majas Manufaktur.
Knapparna köpte jag på Hemslöjden i Falun för kanske 7 år sen och de är gjorda av ben (jag tror att det är älgben).

För första gången ångblockade jag ett stort plagg och jag är så nöjd med resultatet. Jag använde en genomblöt gammal linnehandduk och högsta värmen på strykjärnet.

Jag är så löjligt nöjd med den här koftan, passformen är precis den som jag var ute efter och den passar lika bra till klänning som jeans.

Garn; Magiskt handfärgad Dandelion sport från Morris garn. Den röda är den perfekta röda, djup och lysande och liksom faluröd på något vis.
Det röda och det ofärgade fick jag i ett byte med gulliga Anna, jag stickade tre par strumpor till henne och hon färgade garn till mig. Det grå hade jag köpt sen tidigare.
Det gick åt nästan 4 härvor rött, nästan 1 härva vitt och ca 20g grått.

Det här garnet är ett utav mina absoluta favoritgarner att sticka med, maskorna blir nästan perfekta redan från början utan blockning och garnet är så mjukt att det på ett sätt känns mer som bomull än ull. Dessutom är garnet ekologiskt vilket bara gör allt ännu bättre.
sen är det en alldeles speciell känsla att sticka i handfärgat garn, det finns liksom så mycket kärlek i garnet redan innan man börjar sticka med det.

Stickor; 3,25 till mönstret på oket, 3 till kroppen och ärmarna, 2,5 till resårer och knäppkanter och 3,5 till mönstret på ärmarna. Allt för att behålla samma stickfasthet och för att få en jämn yta.

 Lägg märke till kanten på knappslån! Den är jag väldigt nöjd med.

Bilderna är tagna vid byns väldigt tjusiga utomhusdansbana. Perfekt fotoljus.

3 color cashmere cowl fast strumpor

 Mönster; 3 color cashmere cowl var en utav vintern allra roligaste stickningar och ett perfekt sätt att kombinera olika tjusiga restgarner på. För några veckor sen fick jag feeling och tänkte att mönstret skulle göra sig himla bra som strumpor också. Jag plockade fram några lyxiga rester i mer eller mindre milda pasteller och körde bara på ren inspiration.
Strumporna är stickade från tån och upp med Judy's magic cast-on och Fleegle's fantastiskt smarta och välsittande häl.
Tokfina med alla sina ränder och hålmönster men lite stora för mig så de hamnar nog i presentlådan. är sugen på att göra ett par till som följer uppbyggnaden för cowlen lite mer noga.

Garn; Massor med restgarner, bla Jitterbug, Admiral melange, Limmos handfärgade, Cascade herritage, Madelinetosh tosh sock och mitt egna handspunna.

Stickor; 2,25 mm som vanligt.

Nancy igen

Tro det eller ej men Nancy är klar. Nu återstår det bara att sicksacka och klippa upp och sy i band. Jag är så löjligt nöjd med den här koftan att jag inte riktigt vet om jag kommer våga använda henne. Men jo det måste jag ju för inte kan något så här fint bara bli liggandes i garderoben.  Massor med bilder och fakta kommer sen när hon är helt färdig. 

Å Nancy!

En suddig mobilbild från igår kväll. Mina fina Nancy. Ett evighetsprojekt på stickor 3 men njutning i varenda maska. Och känslan när jag provar och märker att det blir precis så bra som jag hoppades. Det här är en stickning att ta det varligt med, tänka på detaljerna och inte förhasta sig. Fina Nancy förtjänar nämligen bara det bästa. 

Den passar!

Bara halskanten och lite montering kvar nu. Sömnsvårigheter och mensvärk är alltså det som krävs för att sticka en herrtröja på en vecka. Bra att veta till nästa gång. 

Lite mer Riddari

Snabbt går det framåt, redan på oket nu. Så fint med det röda mot naturtonerna. Imorgon blir en bra stickdag tror jag bestämt. 

Mitt liv som stickbloggare

Jag har funderat mycket på det där med att blogga om stickning den senaste tiden och stickbloggarens roll i sociala medier och hur vi kan uppfattas från utsidan av stickbubblan.

När jag började blogga för si så där åtta år sen gjorde jag det bara för min egen skull. Jag ville dokumentera allt jag stickade och samla allt på en plats (det här var innan jag hade Ravelry) och jag hade börjat läsa andras bloggar och det kändes som nästa naturliga steg. Under åren har bloggens innehåll varierat, i perioder har det varit många selfies, trädgårdsinspiration, gulliga hundar och popmusik. Men stickningen har alltid varit bloggens kärna och det är den som får mig att fortsätta blogga. För att det är roligt att ta extravaganta projektbilder, för att det är roligt att skriva om stickning och för att jag föddes med den där folkbildargenen och kan inte låta bli att dela med mig av matnyttiga tips och trix jag sugit åt mig på vägen.

Under åren har jag kommit i kontakt med många fantastiska människor via bloggen, några av mina närmaste vänner hade jag aldrig träffat om inte Dödergök fanns och så mycket av det jag kan idag hade jag aldrig lärt mig om det inte varit för er läsare.

Jag har haft förmånen att få medverka i olika tidningar, jag har haft kurser och workshops och jag har deltagit på stickläger och inget av det hade hänt om det inte varit för bloggen.

Allt detta är jag himla tacksam och ödmjuk inför men bloggandet har också sina avigsidor. Jag som är en ganska reserverad person har fått vänja mig vid att vara en "stick-kändis" (vilket orimligt ord egentligen!) och det har inneburit en del möten och mejl genom åren som jag inte varit helt bekväm med men som jag fått hitta ett sätt att tackla på mitt vis. Jag har egentligen stor förståelse för att man som läsare kan tro att man känner en person efter att ha följt bloggen i många års tid men Dödergök är ju bara en liten del av Erika, ett stick-alter ego som lever sitt eget liv på många sätt.

Det som jag har svårast för är att bli uppsatt på en pedestal, att omnämnas i orimligt beundrande ordalag och hamna lite ovanför. Det gör mig illa till mods, inte så att jag ser ner på och förringar mina egna kunskaper men jag är trots allt bara en människa precis som alla andra.

En utav de viktigaste sakerna med bloggen är att jag alltid skriver precis det jag tycker och de som läser min blogg ska kunna känna sig helt säkra på att det är ärliga åsikter vare sig jag skriver om garn, mönster eller olika garnrelaterade företag.

På senare tid har jag fått en känsla av att de lite större garnfirmorna fått upp ögonen för stickbloggarnas makt inom sociala medier (lite väl sent på bollen kan man ju tycka). Helt "plötsligt" stickas det lite här och där i vissa garner från vissa företag och gränsen mellan reklam och egna åsikter suddas ut. Det här är ju inte på något sätt en nyhet, under årens lopp har jag blivit "erbjuden" att samarbeta med olika företag som vill kränga både onlinepoker och hushållsmaskiner på min blogg. (Tack men nej tack liksom.) Men garnfimorna har som sagt inte hoppat på tåget för ens nyss.

Jag tycker att det här är bra på ett sätt, jag testar gärna nya garnkvalitéer eller recenserar gärna en ny stickbok men min åsikt kan aldrig köpas, inte för ett garnnystan, en rabattkod och inte för likes på instagram. 

90 % av allt garn jag stickar med har jag köpt själv, resterande procent har jag fått i present av fina vänner, bloggläsare eller i undantagsfall företag (nästan alltid fina svenska indiefärgare som förtjänar all uppmärksamhet de bara kan få).

Allt jobb jag gör med min egen blogg är helt ideellt och jag väljer fritt själv vilka jag samarbetar med och det är alltid människor och företag som jag har förtroende för.

I en tid när så mycket kretsar kring kommers och status känns det viktigt, ja nästan till och med politiskt, att ställa sig lite utanför och göra sina val med omsorg.

För hur ska någon annan kunna se vårt verkliga värde om vi inte gör det själva?