Under

Kunde inte välja bild så det blev två. För där under hyttans rymd och trädens kronor kände jag mig både liten och stor på samma gång.

Hemväg

På vägen hem från lilla hundrundan går vi alltid över den här lilla bron. Mer hemma än så här blir det inte, särskillt kvällar som den här när solen helt plötsligt spricker fram efter flera dagars regnande. Vårt beslut att flytta hem var det klokaste och bästa vi fattat, här vill jag leva resten av mitt liv, mitt bland barndomens minnen och framtidens drömmar.

Dröm

Jag har haft en dröm om höns sen jag var liten, att gå där och småprata lite, sticka till dem en näve grönt och vakna av äggläggnings kuckel. Men min dröm om höns är en del av en annan dröm också, en dröm om ett hållbarare samhälle mer i samklang med djur, natur och människor.


Bilden är tagen med min äppeltelefon genom Instagram med filtret Lo-fi och är dagens bidrag till fotoutmaningen.

svart/vit

Svart på vitt här är jag.

Lycka

Igår fick jag den finaste födelsedagsöverraskningen någonsin. För jag hade verkligen ingen aning om att min familj köpt kycklingar till mig. 8 stycken veckogamla underbart söta ( 6 Sussex och 2 dvärgkochin). I presenten ingår även hönshusbygge. (Just nu bor de i bur i garaget för de är för små för att vara ute i regnet.) Jag blev så lycklig att jag blev alldels varm i hjärtat och gråtmild i ögat. Jag har haft det så tungt den sista tiden och det här var något av det finaste någon någonsin gjort för mig. Det har varit en dröm sen jag var riktigt liten att ha egna höns och nu har jag det! Nu får vi bara hoppas att inte alla är tuppar.

Fotoutmaning

Fina Ulrika drar igång en fotoutmaning inför nästa vecka och det känns som att det passar mig utmärkt. En anledning att fota och blogga varje dag nästa vecka. Ska bli spännande att se vad jag hittar på. Har satt kamerabatteriet på laddning och börjat tänka i nya banor.


PS. Tack för alla underbart omtänksamma och kloka kommentarer i förra inlägget. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; Ni är bäst!

Jag finns

Jag finns här. Jag läser era bloggar, kommenterar ibland, bläddrar på Ravelry, klickar på hjärtat oftare, läser alla mejl, svarar sällan. Jag finns här men ändå inte riktigt. Är suddig i kanten. Drar mig undan från alla sociala sammanhang även de jag verkligen skulle behöva.Saknar mina stickvänner men förmår mig inte riktigt att höra av mig men jag hoppas att ni vet vilka ni är och att jag saknar er massor, även de av er som jag aldrig träffat.

Jag skulle vilja berätta allt, någon dag SKA jag berätta allt, men inte just nu. Baksidan av att ha sitt bloggnamn tatuerat på armen är att jag självklart inte är anonym längre och det finns saker som inte längre kan skrivas här. Ändå är det svårt att inte låta fingrarna slinta på tangentbordet när både hjärtat och hjärnan är fyllt till bristningsgränsen av en enda sak. Därför blir det glesare mellan inläggen, därför måste varje ord vägas.

Men ni ska veta att jag finns här och under ytan bubblar ett ursinne, en sorg och en kärlek starkare än livet självt.  // Erika