Då var jag tillbaks i vardagen då. Jag har fått lite nya och några gamla arbetsuppgifter på jobbet. Jag kommer att jobba lite mindre den här månaden, både skönt och tråkigt. Jag har hela hjärtat fullt av tonåringar och det är omöjligt att bara sluta bry sig för att klockan är två och jag ska gå hem. De här fantastiska tulpanerna fick jag av två älsklingsungar i går. Man kan börja gråta för mindre. Iaf om man är lika lättrörd som jag, dessutom verkar det bara bli värre och värre. Idag har jag verkligen fått skärpa mig när bröstet har svämmat över av moderskänslor, tårarna var inte långt borta både en och två gånger. Jag älskar ju de där ungarna och det gör ont ont att se hur illa vissa far. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag avundas ingen 15-åring.
Tulpaner är verkligen favoriter , jag får aldrig nog och jag kan inte se mig mätt, de här är kvar sen vår brölloppsdukning och nu står de i fönstret tillsammans med alla mina zinkljusstakar, äntligen är det kul att pynta igen efter alla månader med kaos och planering.
Jag har kännt mig lite blå sen igår, mannen åkte till jobbet och kvar blev den nyblivna frun. Jag lyssnar på Säkert! och Markus Krunegård och stickar på min mörkrosa fluffiga sjal. Kanske börjar jag på ett par Nutkin-sockor också till helgen vi får se. Jag har långtgående funderingar på att måla lite möbler också.För den som är nyfiken finns det nu bilder på brudkoftan på ravelry, den kommmer att bloggas så småningom. Jag har haft den på jobbet idag till min nya cyklamenfärgade klänning och den är både mysig varm och mjuk. Garnet luddar lite bara, typiskt för silkeblandningar.
När jag var hemma på lunchen satte jag en semmeldeg och nu har systern med familj varit här och frossat lite. Mysigt! Det känns som att man måste liva upp den här vardagen lite, annars är det lätt att de blåa känslorna tar över helt.
