Filmen var lika bra som förra gången jag såg den, kanske till och med bättre. Efteråt gick jag en regnpromenad och tänkte på musik i allmänhet och på Broder Daniel i synnerhet. På musik som drabbar en som ett slag i magen. Slås av hur lika vi tänker Henrik och jag. Henrik och jag. Att vara snart 31 och fortfarande kär i en popstjärna. Lika kär som när jag var 18 och hade hans telefonnummer i plånboken. Som någon slags helig gral cirkulerade det där telefonnummret runt bland stjärnbeströdda popflikkor. Jag fick det en rusig sommarkväll av sötaste popflickan efter att jag förolämpat hennes bror. Hade det i plånboken länge utan minsta tanke på att ringa, jag var ju för guds skull inte 14! Långt senare ringde jag faktiskt, men bara för att jag visste att han inte var hemma. Han lät precis så söt på telefonsvararen som jag föreställt mig. Skör och blyg. Jag la på utan ett ord, ville inte förstöra magin. 
4 kommentarer:
Känsliga,djupa eftertankar. Dofter och ljuset gör också mig nostalgisk och ödmjuk.
Jag struntar i min soptipp också.Viktigare att umgås med ungdomarna och sticka.En poncho av 2 sjalar jag syr ihop till svägerskan på "hemmet" så hon inte fryser vid utekaffet.Dragsko upptill med snodd så sitter den på plats.
Fortsätt mysa och ha det bra.Kram./Ella.
Trots att jag aldrig var ett sånt där hard-core-fan av BD så måste jag säga att jag fällde tårar när jag såg dokumentären. Det är fint liksom. Livet och orden och känslan.
Tack för bra blogg!
Hit kommer jag ofta och gärna och vill därför ge dig en award som du kan hämta på min hemsida:
hälsn. Cina
http://creaddiem.bloggagratis.se
Vilken läcker vårbild man möts av!
Skicka en kommentar