Så snällt och fint!

Jag har fått en så otroligt omtänksam och fin present av en bloggläsare som tack för att jag skrev hur jag gjorde uddkanten på svärmors sjal. Jag blev så glad och jag känner mig så uppskattad, tack så väldigt mycket Maja! (Min nya sockstickning ska genast få flytta in i kassen.)

Ester på Instagram

Nu har Ester bott hos oss en månad. Hon har under den månaden växt till dubbel storlek, blivit bästis med en bäbis, charmat alla hon träffat, ramlat ut genom sovrumsfönstret (allt gick bra), burit ner orimligt stora saker från övervåningen i munnen, hällt ut 2 liter vatten på köksgolvet när hon lekte med vattenskålen och hon har figurerat ca 200 gånger på instagram. Jag heter dodergok där om någon har missat det.

Tillsammans

Det går fort att kasta in 22 kubikmeter ved om man gör det tillsammans, jag lovar.

Hårt

Jag skulle ljuga om jag sa något annat än att det varit ett hårt jobb att renovera vårt hus. Under snart två år har rum efter rum förvandlats till någonting som är vårt. Smutsigt och slitet har blivit (i alla fall hoppas jag det) charmigt och personligt. Nu börjar vi närma oss slutet på inomhusarbetet. Det finns så klart alltid saker att göra och vi ska inte ens börja prata om källaren, men rummen börjar bli klara och hitta sin riktiga funktion. Det sista tungrodda är badrummet uppe. Det har jag nog aldrig visat på bild förut (av naturliga skäl). Men här är det och snart ett minne blott för nu ska det rivas. Har stor lust att bara utbrista i ett enda stort ÄNTLIGEN! Det blir vitt och svart, lättstädat och funktionellt, inga konstigheter och inget bjäfs. Å vad jag ska njuta.

Nöje

Jag kunde inte förmå mig till att fota någonting nöjsamt. Kunde inte ens komma på någonting som jag är nöjd med för tillfället.

Idag tar vi nya tag.

Runt hörnet

Gårdagens bild tog i morse med telefonen, igår hade jag fullt upp. Fröerna jag fick i ett utav hemlispaketen från Disa har växt en bra bit runt hörnet på vårt knotiga gamla körsbärsträd. Om nu träd har hörn vill säga.

Meditativ

Idag låter jag bilden tysta mun.

Uppifrån

Kycklingarna är lättast att fota uppifrån. Nu känner de igen mig och kommer springandes när jag har mat med mig. Idag fick de kycklingfoder, fil, kokt gädda och jordgubbar till frukost. Mums tyckte kycklingarna om det. Det är bra för själen att vara kycklingmamma, det känner jag i hela kroppen!

Kanten

Jag fick en kommentar om kanten på min svärmors-sjal och det var väl lite snålt av mig att inte dela med mig av hur jag gjort den. Den här uddkanten är väldigt användbar om man bara vill ha en liten utsmyckning på en enkel trekants-sjal.

Så här gör jag:
För att kanten ska bli snyggast så utgår jag från mitten och räknar ut mot kanterna. I mitten vill jag ha en spets alltså fortsätter jag med 1omslag, 1rät, 1omslag sen stickar jag fem räta sen gör jag en minskning lyft 1, sticka ihop 2, dra den lyfta över den ihopstickade sen stickar jag fem räta och så gör jag en spets igen. Fortsätt så ut i kanten och avsluta med sisådär 5 räta maskor, det är inte nog att det blir just fem för de maskantalet kommer att öka.
Det kan vara lite pyssel att räkna men det är värt det för sjalen blir klart snyggast om omslagsranden i mitten fortsätter hela vägen ner. Under hela tiden jag stickar uddkanten fortsätter jag att öka i sidorna på vart annat varv bara för att jag tycker att det blir snyggast.
Jag stickar uddakanten i ca 12 varv (alla aviga varv stickas avigt förutom tre räta kantmaskor i var sida) och sen stickar jag två räta varv utan ökningar och så avslutar jag med att avmaska rätt från avigsidan.

Så går det till ungefär. Lätt som en plätt.

Jag kör en vecka till

Fina Ulrika kör en andra vecka med fotoutmaningen och eftersom den första var så rolig så hakar jag på en vecka till. Det är bra att ha något lite lättsamt och roligt att fixa med varje dag, inte bara evighets målning och badrum som aldrig blir rivet och försäkringsbolag som inte hör av sig och regn som regnar morgon-middag-kväll.

Händer

Ett hjärta till alla er där ute som läser och kommenterar. Ni sätter guldkant på min värld!

Rörelse

Rörelser kan också vara att stå helt still, stanna upp mitt i vardagen, mitt i ett penseldrag och låta sig beröras.


Lyssna för Guds skull på First Aid Kit-systrarnas sommarprat och deras fantastiska version av Blues run the game.

Öde

Ni som följer mig på Instagram känner igen den här bilden men jag återanvänder den i alla fall för den passar så bra till dagens tema för fotoutmaningen.
Det här är ett utav mina favorithus och jag har älskat det sen jag var liten. Mormor och morfar bodde bara 100 meter eller så upp för backen från det här huset och jag har gått förbi det miljoner gånger. Ingen har bott i det på många år och förfallet börjar sätta sina tydliga spår. Vad jag önskar att någon byggnadsvårdskunnig person köpte det här huset och renoverade det varsamt. Jag har aldrig varit in men det hör också till charmen att jag fortfarande kan drömma om hur det ser ut innuti är jag går förbi där på mina hundpromenader.

Svärmors-sjal

 Mönster; Det enklast möjliga, jag la upp 13 maskor och sen ökade jag i sidorna och i mitten på vart annat varv tills den ljusblå alpackan tog slut då stickade jag några till varv med delighten och sen gjorde jag en uddkant med hjälp av ökningar och minskningar. Så gick det till. Helt otippade färger för att vara mig men sen var den ju inte till mig heller och jag tycker faktiskt att den är fin fast den är lite mesblå. Jag älskar ju blåmesar så...

Garn; 1 nystan ljusblå Drops alpacka och nästan 2 nystan blå/brun Drops delight inte så mycket mer att säga om det, jag gillar faktiskt delight till sjalar. (Sade hon lite halvhögt för att liksom försvara sig själv.)

Stickor; 4mm Addi lace.

En sjal i smyg

Jag har stickat en sjal så där lite i smyg. Började på den för att ha en pratstickning med mig till Rättvik och sen har den fått sig ett varv här och ett varv där under månaden som gått. Just nu ligger den och torkar och jag ska försöka övertala den foto-ovillige mannen att hjälpa mig med lite FO-bilder till kvällen. Sjalen är en present till min svärmor och mannen utbrast spontant att det där är verkligen hennes färger så jag tror att det blir en bra present.
Stor blev den i alla fall. den täcker nästan hela vårt stora nya (gamla) köksbord.

Under

Kunde inte välja bild så det blev två. För där under hyttans rymd och trädens kronor kände jag mig både liten och stor på samma gång.

Hemväg

På vägen hem från lilla hundrundan går vi alltid över den här lilla bron. Mer hemma än så här blir det inte, särskillt kvällar som den här när solen helt plötsligt spricker fram efter flera dagars regnande. Vårt beslut att flytta hem var det klokaste och bästa vi fattat, här vill jag leva resten av mitt liv, mitt bland barndomens minnen och framtidens drömmar.

Dröm

Jag har haft en dröm om höns sen jag var liten, att gå där och småprata lite, sticka till dem en näve grönt och vakna av äggläggnings kuckel. Men min dröm om höns är en del av en annan dröm också, en dröm om ett hållbarare samhälle mer i samklang med djur, natur och människor.


Bilden är tagen med min äppeltelefon genom Instagram med filtret Lo-fi och är dagens bidrag till fotoutmaningen.

svart/vit

Svart på vitt här är jag.

Lycka

Igår fick jag den finaste födelsedagsöverraskningen någonsin. För jag hade verkligen ingen aning om att min familj köpt kycklingar till mig. 8 stycken veckogamla underbart söta ( 6 Sussex och 2 dvärgkochin). I presenten ingår även hönshusbygge. (Just nu bor de i bur i garaget för de är för små för att vara ute i regnet.) Jag blev så lycklig att jag blev alldels varm i hjärtat och gråtmild i ögat. Jag har haft det så tungt den sista tiden och det här var något av det finaste någon någonsin gjort för mig. Det har varit en dröm sen jag var riktigt liten att ha egna höns och nu har jag det! Nu får vi bara hoppas att inte alla är tuppar.

Fotoutmaning

Fina Ulrika drar igång en fotoutmaning inför nästa vecka och det känns som att det passar mig utmärkt. En anledning att fota och blogga varje dag nästa vecka. Ska bli spännande att se vad jag hittar på. Har satt kamerabatteriet på laddning och börjat tänka i nya banor.


PS. Tack för alla underbart omtänksamma och kloka kommentarer i förra inlägget. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; Ni är bäst!

Jag finns

Jag finns här. Jag läser era bloggar, kommenterar ibland, bläddrar på Ravelry, klickar på hjärtat oftare, läser alla mejl, svarar sällan. Jag finns här men ändå inte riktigt. Är suddig i kanten. Drar mig undan från alla sociala sammanhang även de jag verkligen skulle behöva.Saknar mina stickvänner men förmår mig inte riktigt att höra av mig men jag hoppas att ni vet vilka ni är och att jag saknar er massor, även de av er som jag aldrig träffat.

Jag skulle vilja berätta allt, någon dag SKA jag berätta allt, men inte just nu. Baksidan av att ha sitt bloggnamn tatuerat på armen är att jag självklart inte är anonym längre och det finns saker som inte längre kan skrivas här. Ändå är det svårt att inte låta fingrarna slinta på tangentbordet när både hjärtat och hjärnan är fyllt till bristningsgränsen av en enda sak. Därför blir det glesare mellan inläggen, därför måste varje ord vägas.

Men ni ska veta att jag finns här och under ytan bubblar ett ursinne, en sorg och en kärlek starkare än livet självt.  // Erika