Mitt liv som stickbloggare

Jag har funderat mycket på det där med att blogga om stickning den senaste tiden och stickbloggarens roll i sociala medier och hur vi kan uppfattas från utsidan av stickbubblan.

När jag började blogga för si så där åtta år sen gjorde jag det bara för min egen skull. Jag ville dokumentera allt jag stickade och samla allt på en plats (det här var innan jag hade Ravelry) och jag hade börjat läsa andras bloggar och det kändes som nästa naturliga steg. Under åren har bloggens innehåll varierat, i perioder har det varit många selfies, trädgårdsinspiration, gulliga hundar och popmusik. Men stickningen har alltid varit bloggens kärna och det är den som får mig att fortsätta blogga. För att det är roligt att ta extravaganta projektbilder, för att det är roligt att skriva om stickning och för att jag föddes med den där folkbildargenen och kan inte låta bli att dela med mig av matnyttiga tips och trix jag sugit åt mig på vägen.

Under åren har jag kommit i kontakt med många fantastiska människor via bloggen, några av mina närmaste vänner hade jag aldrig träffat om inte Dödergök fanns och så mycket av det jag kan idag hade jag aldrig lärt mig om det inte varit för er läsare.

Jag har haft förmånen att få medverka i olika tidningar, jag har haft kurser och workshops och jag har deltagit på stickläger och inget av det hade hänt om det inte varit för bloggen.

Allt detta är jag himla tacksam och ödmjuk inför men bloggandet har också sina avigsidor. Jag som är en ganska reserverad person har fått vänja mig vid att vara en "stick-kändis" (vilket orimligt ord egentligen!) och det har inneburit en del möten och mejl genom åren som jag inte varit helt bekväm med men som jag fått hitta ett sätt att tackla på mitt vis. Jag har egentligen stor förståelse för att man som läsare kan tro att man känner en person efter att ha följt bloggen i många års tid men Dödergök är ju bara en liten del av Erika, ett stick-alter ego som lever sitt eget liv på många sätt.

Det som jag har svårast för är att bli uppsatt på en pedestal, att omnämnas i orimligt beundrande ordalag och hamna lite ovanför. Det gör mig illa till mods, inte så att jag ser ner på och förringar mina egna kunskaper men jag är trots allt bara en människa precis som alla andra.

En utav de viktigaste sakerna med bloggen är att jag alltid skriver precis det jag tycker och de som läser min blogg ska kunna känna sig helt säkra på att det är ärliga åsikter vare sig jag skriver om garn, mönster eller olika garnrelaterade företag.

På senare tid har jag fått en känsla av att de lite större garnfirmorna fått upp ögonen för stickbloggarnas makt inom sociala medier (lite väl sent på bollen kan man ju tycka). Helt "plötsligt" stickas det lite här och där i vissa garner från vissa företag och gränsen mellan reklam och egna åsikter suddas ut. Det här är ju inte på något sätt en nyhet, under årens lopp har jag blivit "erbjuden" att samarbeta med olika företag som vill kränga både onlinepoker och hushållsmaskiner på min blogg. (Tack men nej tack liksom.) Men garnfimorna har som sagt inte hoppat på tåget för ens nyss.

Jag tycker att det här är bra på ett sätt, jag testar gärna nya garnkvalitéer eller recenserar gärna en ny stickbok men min åsikt kan aldrig köpas, inte för ett garnnystan, en rabattkod och inte för likes på instagram. 

90 % av allt garn jag stickar med har jag köpt själv, resterande procent har jag fått i present av fina vänner, bloggläsare eller i undantagsfall företag (nästan alltid fina svenska indiefärgare som förtjänar all uppmärksamhet de bara kan få).

Allt jobb jag gör med min egen blogg är helt ideellt och jag väljer fritt själv vilka jag samarbetar med och det är alltid människor och företag som jag har förtroende för.

I en tid när så mycket kretsar kring kommers och status känns det viktigt, ja nästan till och med politiskt, att ställa sig lite utanför och göra sina val med omsorg.

För hur ska någon annan kunna se vårt verkliga värde om vi inte gör det själva?