Curcuma elements - en kärlekshistoria

 Mönster; Ibland händer det att jag bara sitter och riktigt grottar ner mig i Ravelrys olika vinklar och vrår. Alldeles före jul hade jag en sån kväll när jag var på jakt efter en julstickning. Jag vet inte riktigt hur jag hittade denna lilla pärla till mönster men jag är så glad att jag gjorde det.
Tröjan heter Curcuma elements (ravelrylänk) och nästan ingen har stickat den, vilket är en jäkla förlust för stickvärlden för det här mönstret är perfekt.
Det är en tröja med modern siluett, något fladdrig kropp och smala ärmar, nåt för dig som vill sticka en Boxy men fegar ur lite (som jag). Den stickas uppifrån och ner enligt contiguous-metoden och den är så förbaskat rolig att sticka. Det här är ett ovant plagg för mig med ovan passform, riktigt långa ärmar, långa resårer och ett nedhasat ärmhål och ändå trivs jag på en gång i den. Så jäkla snygg och cool.
För en gång skull har jag följt mönstret precis som det står, jag bara litade på mönsterskaparen och det var en så skön känsla. Det är en jäkla massa slätstickning men den har ändå en rolig konstruktion och roliga detaljer (som tex sprund med rullkanter!) som gör att det aldrig blir en tråkig stickning.

Snabbt gick det också, jag började 21 december och var färdig till tjugondagknut.

Garn; Egentligen var det garnet jag utgick ifrån när jag letade mönster. jag hade sen en tid tillbaka fem sjukt snygga härvor Dandelion Rosy sport i nästan färgen Fried green tomatos fast mer neonig, "gräsmatta på speed" tror jag var ett av ledorden när Anna och jag bollade färg med varann.
Det här garnet är mångas favorit och jag måste bara hålla med om att det är otroligt najs att sticka nåt riktigt mjukt ibland. Däremot märks det att jag är ovan att sticka med den här typen av garn för jag blir alltid så nervös när jag tvättar och blockar ett plagg i mjukt merinogarn. Jag får för mig att det blir alldeles sladdrigt och att plagget växt jättemycket. Men nu har jag lärt mig att med Dandelion Rosy sport är det bara att ha is i magen och låta det torka i lugn och ro som drar det ihop sig igen.

Ska du sticka den här tröjan, vilket jag tycker att du ska, rekommenderar jag ett garn som ger ett plagg med mycket fall. Jag är så nöjd med mitt garnval och att jag vågade sticka med lite lösare stickfasthet än vad jag normalt vill ha på ett plagg.

Stickor; 3,25 mm till all slätstickning och 3 mm till resårer och rullkanter.

Rumänsk merino och en liten gullig mössa

 Jag har varit jättenyfiken på den transylvaniska merionon (numera Romanian merino) från Moeke yarns som Organic knitters säljer. Jag stickar ju ofta i ganska ruffa, några skulle säkert säga stickiga, garner och när jag väljer mjuka merinogarner är det ofta då jag stickar till någon annan. Och då är det oftast just på grund av mjukheten i garnet. Som vi alla vet finns det ju en hel del problematik i merinoframställningen med djurhållningen som det största problemet och lång frakt över halva världen som ett annat. Därför har jag varit nyfiken på det här garnet som produceras miljövänligt i Europa.
Men frågan var, är det tillräckligt mjukt för att vara merino?

På härvan ser garnet ganska rufft och lite övertvinnat ut och garnet är ganska matt och glanslöst.
Låt dig inte luras! Det här är ett riktigt njutgarn att sticka med och då är jag inte särskilt förtjust i 1-trådiga garnet. Garnet fyller mer än man kan tro och ytan blir rustik och naturligt vacker. Men det är efter tvätt som garnet verkligen blommar ut, det blir mjukt och fluffigt utan att för den sakens skull tappa den rustika känslan.

Jag stickade upp en liten Pixiemössa (enligt det här mönstret på Ravelry) för att testa garnet och den blev verkligen hur mjuk och gosig som helst, ett perfekt garn för den som vill sticka mjuka men ändå miljövänliga och lite mer rustika baby och barnplagg.

Mönstret är ett utav mina favoriter, alla ungar är så sjukt söta i den här modellen och den växer länge med barnet. Dessutom är den jätterolig att sticka.
Jag stickade på stickor 2,5 mm för att få en bra stickfasthet och jag la till en liten resårkant fram och några "rillor" i nacken för ett snyggare avslut. Knytbanden är en i-cord som jag stickade med dubbelt garn.

Tack så mycket Organic Knitters för att jag fick testa det här garnet, det här var inte sista gången jag stickar i Romanian merino!

Loppan

 Mönster; Damejakka Loppa av Pinneguri (ravelrylänk).
Det här mönstret har funnit på min "att sticka"-lista sen det kom ut för ett par år sen. Jag tycker att koftan är så himla fin och jag tilltalas av att den verkligen bjuder in till att använda restgarner, nåt som jag ju alltid vill slå ett slag för.
Dessutom stickas koftan uppifrån och ner med klippmaskor mitt fram, en teknik som jag tycker så mycket om. Allt detta sammantaget borde leda fram till en riktig njutstickning, så var nu inte fallet och jag ska faktiskt för en gång skull förklara i detalj vad som inte funkade med mönstret.

Jag började som vanligt med att sticka ett prov, när jag ska sticka ett plagg runt så stickar jag alltid provet runt för att provet ska bli så likt det stora plagget som möjligt. Den här gången stickade jag ett stort prov, hela oket på höjden och fyra rapporter på bredden, på rekommenderade stickor 3 mm.
Jag fick 28 m/10 cm. Mönstret säger att det ska vara 24 m/ 10 cm.
Eftersom jag sett att flera fått lite stora ok vågade jag chansa ändå fast min stickfasthet var tightare.
Mitt bystmått är 135 på det största stället och 120 om jag mäter uppe i armhålan (vilket jag rekommenderar att man gör när man ska välja storlek på stickade plagg), den största storleken anger 120 som bystmått alltså valde jag att sticka xxl.
Fast mitt riktiga bystmått är 15 cm större.

Döm om min jäkla förvåning när det visade sig att oket blev jättestort, och då menar jag JÄTTESTORT inte bara lite flaxigt.
Allt som allt så repade jag upp oket fyra gånger, stickfastheten stämde med provet och är fortfarande 28 m/ 10 cm, jag stickade oket på stickor 3 mm och de aviga förkortade varven med 2,5 mm.
Hur kommer det sig då att det blev så stort och hur gjorde jag till slut för att få en bättre passform?

Loppan ökas enligt pi-principen, som introducerades av Elizabeth Zimmermann i hennes Pi-shawl (ravelrylänk). Lite kortfattat går det ut på att man stickar en cirkel inifrån och ut med många ökningar på vissa varv och sen ett antal varv utan ökningar och ju längre ut på cirkeln du kommer desto längre blir det mellan ökningsvarven.
Om man bara utgår från matten så ska det slutgiltiga maskantalet för oket stämma med 120 cm men i verkligheten blir det inte så. Någonting som inte mönstret tar hänsyn till är att en pi-konstruktion fortsätter att öka fast man inte lagt till fler maskor, det är ju därför man stickar många varv utan ökningar. Dessutom ser inte kroppar likadana ut på fram och baksidan, det blir inte rätt om man bara gör ett hål i mitten och stoppar in huvudet där och den här skillnaden på fram och baksida blir ofta större i större storlekar. Dessutom ökar inte större kroppar proportionsmässigt så att allt blir större bara för att man har en större storlek.

Jag skulle egentligen ha stickat xl för oket och sen ökat för xxl över bysten för att få en bättre passform (även fast oket ändå skulle ha blivit lite väl stort) men jag orkade helt enkelt inte repa hela oket en femte gång, istället gjorde jag så här;
Jag minskade ett visst antal (har glömt det exakta antalet) när det var dags att börja sticka lopporna på oket (så att mönstret skulle fortsätta att stämma). Sen fördelade jag om maskorna så att jag fick maskantalet för xl över ryggen och över ärmarna, alla överflödiga maskor hamnade då på framstycket.
Sen stickade jag kroppen helt efter eget huvud och ökade så att kroppen passade, jag la också till passforms-tricket att lägga in två förkortade varv på framsidan under bysten för att få lite mer tyg på framsidan så att koftan inte skulle bli längre bak än fram.

Ärmarna stickade jag också efter eget huvud för att få en bra passform.
När jag var klar klippte jag helt sonika bort 10 cm mitt fram på koftan. (Sen sydde jag på jättefina band på insidan för att dölja klippkanten.) Ändå är den i största laget över oket (som det syns på en utav bilderna). Den sitter säckigt och det bildas påsar i ärmhålen. Det blev inte den där nätta lite fina klänningskoftan utan en mer oöm "jobba i trädgården"-kofta.

Naturligtvis kommer jag att använda den här koftan ändå och den ÄR ju jättefin, jag är så nöjd med färgvalet, knapparna och se så fint den sitter över ryggen!
MEN jag vill skriva det här blogginlägget för det är himla tråkigt när ett mönster finns i större storlekar men inte funkar. Och om jag ska vara helt ärlig så har det här projektet slukat en stor del av min sticklust den här vintern. Det är helt enkelt inte kul att repa massor och det ändå inte blir bra.
Har ett mönster en viss passform förväntar jag mig att den passformen ska se likadan ut i alla storlekar.
Dessutom är det viktigt att visa att allt är inte bara fantastiskt och magiskt hela tiden, ibland är det till och med ganska trist att sticka.

Garn; Massor med Kampes 2-trådiga, det mesta hade jag i garnskåpet från början och sen köpte jag till lite för att komplettera. Det gick åt 3 härvor svart, sen mindre än en härva av alla andra färger. Jag har använt antracitgrå, mörkgrå, ljusgrå, naturvit, gammalt guld och en mörk gammelrosa. Jättefina färger tillsammans.

Stickor; 3 mm till oket, 2,5 mm till de aviga förkortade varven och resårkanterna och 3,25 till kroppen och ärmarna.