fredag 22 augusti 2008

En saga med lyckligt slut

I över ett år har den här gardinvarpen varit pådragen solvad och klar i min vävstol men lusten att göra klart har inte funnits där. Vävning är en liten känslig historia för mig och jag tror att jag har varit inne på det tidigare. Egentligen är vävning det roligaste jag vet, roligare än stickning, grönsaksodling och kanske till och med roligare än popmusik.
Vävning är så roligt att jag glömmer allt annat, jag kan andas leva och äta vävning 24 timmar om dygnet. Det är en speciell känsla att veta att man är riktigt bra på någonting, att känna sig trygg nog att kunna experimentera och improvisera för att grunden sitter där i ryggmärgen.
I vävstolen flyger timmarna förbi och tankarna är klara och krispiga och sammanhangen känns helt plötsligt självklara.

Vävningen kom till mig när jag var skoltrött och pluggutbränd efter gymnasiet, den fyllde mig med ny mening och positiv energi som jag inte känt på mycket länge.
En hel sommar hade jag praktik hos en vävtant och sen till hösten sökte jag in på en ettårig textilutbildning med vävinriktning och det var början på en kärlekshistoria av oanade mått.


En kärlekshistora som höll på att få ett tragiskt slut. Vävningen höll på att äta upp mig, eller ärligt talat så hade det inte så mycket med vävningen att göra utan mer med galna tanter och en alldels för snäll och väluppfostrad gök.

Jag mjukstartade med att gå med i en vävstuga som sen utvecklades till att jag var med och startade en helt ny vävstuga och helt plötsligt jobbade jag heltid utan lön samtidigt som jag hade mitt riktiga jobb vid sidan av att sköta. Vävningen tog över allt, eller snarare kraven från de galna tanterna. Jag skulle alltid finnas till hands, jag räknade ut varpar, jag varpade 30 meter invecklad ripsvarp med långt över tusen trådar på tid (jajjemen det låter sinnessjukt men det är sant), jag drog på, solvade, skedade och knöt fram (allt fortfarande på tid så klart). Jag var trevlig och gullig mot tanter som kom och vävde, jag hjälpte till med problem, kvitterade ut nycklar, skrev räkningar, klippte ner varpar, handlade, skrev protokoll och hade i stort sett koll på allt. Sen skulle jag väva också, det roligaste i världen blev ett tvång. Allt skulle ske på tid och på den tiden som någon annan hade bestämt.

Droppen som fick allt att formligen forsa över var när jag kom till vävstugan en morgon (tidigt före jobbet) och hittade en lapp på min vävstol om att jag inte vävde tillräckligt snabbt. Då satt jag och vävde 12 meter myggtjällsgardin till min mamma i 50 års present och en utav de sinnessjuka tanterna hade räknat ut att jag borde kunna väva 1 meter om dagen (samtidigt som jag jobbade och utförde alla mina andra arbetsuppgifter i vävstugan samt att jag hade en kvällskurs i tvåändsstickning att planera och genomföra).

Ja så tog den sagan slut. Jag vävde mammas gardiner på mindre än en vecka och sen sa jag upp mig från alla mina uppdrag. Efter det vävde jag inte på ett år. Jag fick ångest och kväljningar bara av tanken.
Istället tog stickningen mig med storm och det är jag väldigt tacksam för.

Nu sen ett par år tillbaka väver jag igen, men bara när jag vill och har lust och längtan efter det. Och kanske har jag inte längtat tillräckligt mycket förrns igår efter att jag jobbat min första dag, för helt plötsligt kom lusten och vävstolen var i ordning och igång på mindre än en timme. (Jag försöker verkligen att inte ta tid på mig själv i vävstolen längre men det är svårt att bryta invanda mönster.)

Nu fattas det bara att spola flera hundra meter tunt oblekt lin sen ska det vävas gardiner och jag ska njuta av varenda sekund. Jag lovar att det kommer mer vävbilder så småning om.

21 kommentarer:

Janette Millbom sa...

Fy det låter som en fruktansvärd erfarenhet. Kvinnor, eller tanter, kan vara oerhört stygga ibland, särskilt i grupp. Jag hade en liknande upplevelse med min klädsömnad. Under min tid på Tillskärarakademin blev jag mobbad och utfryst och jag har liksom du haft väldigt svårt att sy kläder efter det (och jag var riktigt bra på det, som du på vävning, det är säkert en anledning till varför det blir så, tror du inte? ;-)

Nu till hösten ska vi ha en klädkurs på skolan och ja, jag bävar lite för det faktiskt ska jag erkänna...

/J

Agata sa...

Oj! Galna tanter finns av alla kön och aåldrar. Trist nog.
Och kravmaskiner dyker också upp närhelst man slappnar av lite.
så roligt att du fått lusten åter! För hantverk ska vara lustfyllt!

Jag gillar också vävning, men jag tror inte att jag är mogen nog att väva tunna gardiner. Mattor har hittills varit min grej.
Min nästa varp sska vara flerfärgad, så att jag kan väva vackert rutad mattor, men till det är det nog 15 meter av nuvarande varp. Men sen!! Då ska jag uträtta storverk!

Anonym sa...

Jaa du jag håller med Janette om att det kanske var din skicklighet som var "problemet". En del människor verkar ha svårt att glädjas åt andras lycka och kväver den på mer eller mindre uträknade sätt. Hoppas innerligt att din kärlek till vävningen har vaknat till liv och att du kan få njuta som du har rätt till utan att bli tilltufsad. Du verkar ha anlag för hantverk så mycket fint som vi får se här på bloggen. Försök att göra det DU vill så kommer allt att bli jättebra. Lycka till!

Beatrice =)

Honungsboden sa...

Det låter fantastiskt och fruktansvärt. Att verkligen brinna så för något verkar underbart men att sedan få det spolierat på grund utav andra männiksors krav är ju verkligen pest. Önskar dig all lycka medvävningen i framtiden! Vävning som jag bara drömmer om men ännu inte kan...

Anonym sa...

Hej, efter att ha sett din underbara Laminaria, sitter jag nu här och stickar på en egen...hihi
Jag är nybörjare så jag tar det sakta och metodiskt...
Många spännande maskor minsann...
Inga problem...no, mam...tills nu!!
yoyo, förstår jag...men så vänder jag på arbetet och ska purla dessa!! Panik!!
Då ser det ut som yo-tråden hamnar utanför och hänger löst? snyft...
Kära Dödergök, hur purlade du dessa?

Ha en trevlig helg, kram, susan 8)

ps, svara bara om du har lust och tid.
ps2, jag pratar om edging chart 1, rad 8.
ps3, huuu, vilka egoistiska tanter, skönt att du har lagt det bakom dig...

~●Helena Pettersson●~ sa...

Jag har inte läst kommentarerna, bara inlägget så jag kanske upprepar nåt som nån redan sagt.. Jag fattar inte varför folk som är snälla och vill hjälpa till jämt ska utnyttjas! :( Har varit med om sånt själv fast inte inom vävning för det kan jag inte. Skönt att höra iaf att du hittat tillbaka till att det är kul igen. Människor är läskiga! ;(

Janette Millbom sa...

inte dödergöken men jag svarar dig anonym ovan ändå :-) vid dubbel yarn over måste man sticka 'p1, k1' från avigsidan annars tappar man tråden. borde stått i beskrivningen. nåt annat sätt vet inte jag iaf. lycka till med sticket

Anonym sa...

Jiippiie, tusen tack Janette...
Jag har nu provat och det blir jättefint!
Jag är glad att jag vågade fråga, hihi
MVH, susan 8)

Frida sa...

Låter som en sådan där surtant som man stöter på i gemensamma tvättstugor. Får kalla kårar på syggen bara jag tänker på dem. Hoppas du kan njuta av vävningen nu!

Britt-Marie sa...

En trist historia som fick ett lyckligt slut.
Galna tanter och att ge för mycket är vi nog många som känner igen. Nej är det lättaste ordet att säga men det svåraste att göra.

Njut och jag ska njuta av dina vävinlägg.

Kram

desiree sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
desiree sa...

Javisst känner man igen det där, från olika sammanhang. Men, antagligen eftersom jag har varit med om sånt förut, har jag redan hunnit ryta ifrån ordenligt till en surtant i min vävstuga. Vi får väl se om hon kommer tillbaka.

Paulina sa...

åh så häftigt! Att du kan väva alltså, inte det där med pressen. Har precis som janette upplevt det där som kan liknas vid mobbing. Fast i mina grundskoleår. Inte kul. Gött för dig att du börjar väva igen nu iaf. :)
har för övrigt utmanat dig i min blogg. :)

Tvärslå sa...

Ibland slukas hela armen om man ger ett lillfinger...
Otacksamhet är världens lön, heter det inte så ?
Hemskt iallafall.

Anonym sa...

vilken gräslig upplevelse!

fast det är också mycket glädjande att läsa att du börjar återfå din lust till vävning - att du inte låter dom vinna över dig och ta ifrån dig vävningens lustfyllda upplevelse.

jag tycker du är fantastisk som har kommit tillbaka igen efter en sådan upplevelse!

Majstess sa...

Usch för dessa hemska människor som ska bort det roliga från saker man tycker om genom prestationsstress. Att knepa och knåpa ska ju vara roligt!!!

Nettan sa...

Jag har en utmärkelse till dej på min blogg.

Anonym sa...

Jag tycker det på ett sätt är en fantastisk historia, vad hade inte kunnat hända med den skoltrötta tjejen!

Anonym sa...

Jag blir alldeles matt när jag läser om dina uppleveler och jag känner alltför väl igen detta.
Jag tänkte utbilda mig till textillärare en gång för länge sedan. När jag gick första terminen klädsömnad hade vi en lärare som ägnade sig åt mobbing av elever. Hon fällde många dumma och kränkande kommentarer om allt vi gjorde. Efter den terminen tog det många år innan jag ens kunde röra vid symaskinen igen.
Likadant var det med vävkursen. Första terminen var jätterolig och jag gick vidare till den ettåriga utbildningen. Det gick många år där också innan jag vävde igen, men på mammas vävstol. Själv har jag inte köpt vävstol förrän förra sommaren, 25 år senare. Den är inte uppackad än. Kanske för att det finns kvar en del mindre positiva minnen.

Tina sa...

Det låter verkligen tragiskt, säkert grundar sig en del i att du var så mycket yngre. Hur ofta får man inte höra att man ska orka/hinna med dubbelt så mycket, och ta alla obekväma pass och konstiga tider och gud vet allt, trots att man själv jobbar heltid och de är pensionärer?!?!

Ser fram emot att få läsa mer om din vävning, kanske kan du förmedla lite vävlust till alla dina läsare också - det behövs trots allt mer vävning i världen! (och mindre sinnesjuka tanter)

Dödergök sa...

Tack för era många och långa och insiktsfulla kommentarer!
Är det inte lustigt och sorgligt att många känner igen sig i min lilla historia?

Imorgon åker spolmaskinen fram och sen smäller det! :)