torsdag 8 februari 2007

Paris Hilton


Ibland blir jag bara så trött på människors förutfattade idéer och åsikter. Eller snarare; ni som känner mig vet att det är en utav de grejer som jag kan hetsa upp mig så vansinningt över.

När människor inte tänker själva eller inte sätter sig in i hur saker egentligen ligger till. Naturligtvis är ingen perfekt och felfri och jag kan komma på mig själv med att ha ganska rejäla fördommar om saker och ting. Men jag försöker bättra mig och när jag är 40 hoppas jag vara klok som en bok och inte låta de små sakerna i vardagen reta mig.

Nu råkar det vara så att jag har ganska många år kvar till 40 och att mitt humör fortfarande har en tendens att koka över, därav detta inlägg.


Det som fick bägaren att rinna över var egentligen en liten skitsak men jag har inte kunnat släppa det på hela morgonen, inte ens en 45 minuters promenad i 10 minusgrader och snöpuls kunde få mig att släppa det. Varför tror folk att jag är en djurplågare eller Paris Hilton bara för att jag har kläder på min hund? Varför tycker folk att dom har rätt att kommentera och himmla med ögonen när de ser mig och Meja på stan?


Jag är det första att erkänna det; jag var väldigt skeptisk själv till en början, men sen var jag också rätt skeptisk till att ha en dvärghund över huvudtaget. Jag har alltid tyckt att dom är rätt löjliga och fåniga jämfört med "riktiga" hundar och när jag skulle skaffa hund var det självklart att jag ville ha en stor hund, ju större desto bättre. Nu blev det inte så utan pga av en annan människas olycka blev jag den lyckligaste ägaren i hela världen till världens bästa Meja.


Visst jag erkänner: hon är min bäbis. Nu var det sagt, men först och främst är hon en hund och en hund har vissa grundläggande behov som tyvärr många dvärghundar inte får tillgodosedda. Hundar vill inte bli omkringburna i rosa skinnväskor, de vill absolut inte ha gympaskor på sig och de vill inte bli behandlade som dockor. Hundar vill springa i skogen, de vill tillhöra en flock, få använda hjärnan, de vill faktiskt vara rumsrena och uppfostrade, men de vill heller inte frysa. Nej faktiskt inte och Meja fryser nåt så in i norden om det är under -5 ute. Hon kanske ser fluffig och pälsig ut, men så är inte fallet. Då har jag som hundägare och hundälskare ett val, ska jag låta min hund frysa ihjäl eller ska hon få ha en tröja på sig? Hum låter inte som ett så svårt val va? Eller så ska jag kanske låta bli att gå ut med henne när det är kallt så att hon kissar inne på köksgolvet istället? Låter det bättre? Tvingas kissa inne och bli understimulerad eller få vara ute och springa i snön? Naturligtvis är det sjukt och ondskefullt av mig att låta henne vara ute i snön med, ve och fasa, en randig dödskalletröja! Nu kanske nån tänker: Ja visst får hunden ha ett täcke på sig om det är kallt, men måste hon spöka ut den så? Till er säger jag: ja det måste jag! När jag nu har konstaterat att min hund behöver kläder för att kunna vara ute på vinterhalvåret har jag ett val mellan tråkiga fula kläder eller roliga egendesignade, hum svårt val igen. Huvusaken för mig är att klädarna inte begränsar hundens rörelser eller hindrar deras naturliga beteenden, sen hur dom ser ut är upp till var och en. Jag går inte fram till er och talar om hur fula kläder era stackars ungar har blivit påtvingade jag muttrar för mig själv istället när ni gått förbi, iaf tills jag fyller 40, det kan ni också göra om ni har något folkvett!

1 kommentar:

Ilsefin sa...

Hihi! Det här var intressant och lite lärorikt för mig :) Jag har gott om fördomar (vem har inte det?), men försöker att genomskåda dem och inte dömda människor jag möter. Och jag blir glad om mina fördommar krossas.

Att sätta på en hund ett värmande täcke/tröja på promenaden är ju inte värre än att sätta på en häst ett värmande täcke när man släpper ut den i hagen. Och jag tror inte att någon tycker att det senare är djurplågeri.

Och själv klär mig ju i ulltröja, jacka, ullsjal, mössa och dubbla vantar i minusgrader. Så det är klart att hunden också behöver lite värmande kläder.

I alla fall. Självklarheter egentligen. Men som oinsatt så är det så lätt att förenkla allt till svart eller vitt. Där man antingen ser en "riktig" hund som är ute och leker i snön eller en liten spinkig ”paris-hilton-hund” som blivit en levande docka för husse/matte. Det är lätt att glömma att det finns en hel massa däremellan. Men det påminde du mig om nu. Tack för gråskalan så att säga ;)