lördag 21 mars 2009

En gång var jag också en popflicka

Popflickan och jag lyssnade på popmusik så att öronen blev trasiga idag.
Mina öron är trasiga sen gammalt, det är ju trots allt gamla öron vi pratar om här, så det gör inte så mycket men jag borde ha haft med mig öronproppar.

Det var en fin dag full av fnitter och någon slags underbar vänskap som inte uppstår så ofta nu för tiden.

Nu är jag trött och lite sorgsen, öronen värker och jag längtar lite bort men mest hem.
Jag längtar efter mannen, lätta sommarregn och någonting som inte finns längre.

För att jag kan tänker jag deppa ner er också kära läsare med någonting outsägligt vackert.
Var så god!

5 kommentarer:

Hanna sa...

Kan man känna lika starkt för musik när man är vuxen som man gjorde när man var tonåring? Jag tror inte det. Det är i sanning sorgligt. Vacker sång är det.

Evalinah sa...

Japp, det kunde Du!
Tårarna trillar å saknaden är stor efter min egen Pappa som gick bort 2004.
Musik är känslor, oerhört starka!!
Kram på dej!


Evalinah

Dödergök sa...

Hanna! Jo jag kan nog det på ett sätt, men jag lever det inte och andas det inte längre. Inte så där att alla pengar går till skivor, tidningar och spelningar. Men nog fylllder det mig med samma glädje och samma vemod fortfarande.

Evalinah! Oj, förlåt! Jag borde ha skrivit ut vilken låt det var. Hoppas att det inte blev alldles för tungt.

Evalinah sa...

Ingen fara, ibland är det bra att släppa ut lite känslor, den här sången hjälpte mej med det, har aldrig hört den innan, men jag kommer att spela den igen, den är såå vacker.......

Evalinah

Stickfantomen sa...

Det är nåt visst med musik, och det oavsett ålder. Visst var det på ett sätt då man var yngre men inte direkt så jag saknar tiden. Fast det märks att åren gått fort då jag hör låtar från då, inget man kommer undan precis.

Vackert vemod i din text och vackert så det smärtar i Olle Ljungströms betraktelse. Var rädd om dig. Kram.