Som vanligt fast ändå inte

Och så var det fredag då. En lite sorglig fredag med hej-då-kramar och smultronremmar.
Mitt jobb ändrar sig igen och helt plötsligt vet jag inte riktigt hur dagarna kommer att se ut.
Slöjden har jag kvar terminen ut men sen vet jag inte riktigt.
Jag intalar mig att jag säkert kommer att jobba nästan lika mycket som vanligt men säkerligen med andra saker.

Många ungar kommer att vara mycket saknade. Popflickan och Sarkasmpojken inte minst.


En plötslig längtan efter att rymma till Sätergläntan och gräva ner mig i en stickkurs drabbade mig som en uppercut i magen ( som ett känt okänt popgeni skulle ha uttryckt sig). Om inte om fanns.


I helgen ska jag sticka, på minst fyra av föjande projekt;

Nutkinstrumporna (nästan färdiga med shortrow-häl och allt)

Aeolian-sjalen (fortfarande pilligt med pärlorna men å så kul)

De rosa tvåändsstickade sockorna (jag tänkte bli klar så långt att det bara är hälen kvar på båda två)

De turkosa tvåändsstickade vantarna med vågor (bara för att färgerna är så vackra och för att jag har en idé som jag vill testa)

De vita tvåändsstickade vantarna (för att krus är roligt och det går snabbt med 3mm stickor)

Den rosa fluffiga sjalen (för att jag verkligen vill använda den så snart solen skiner nästa gång)


Vi får se hur det går med planen.
Jag har en fin fin obloggad färdig svart mössa också att fota så fort sol, systerdottern, jag och kameran är på samma plats samtidigt.
Lördag smakar bra i munnen.