fredag 4 april 2008

Behöver lite kärlek från fel sort och sympatier från fel håll...

Det känns omöjligt att inte nämna Anders Göthbergs död i en blogg om hemslöjd popmusik och fågelsång. Popflickor är ju de som gör det allra bäst, sörjer sina idoler som dör tragiska unga dödar på skitiga badrumsgolv och mot kalla järnvägsspår.
Vi skriver långa poetiska texter om all den där kärleken vi bara kan känna för popstjärnor med olyckliga hjärtan och sorgsna blickar.
Men det skulle kännas falskt av mig att skriva en sån text, för mig var inte Anders "den stora idolen" det tog till och med en stund innan jag förstod vem han var när vännen L ringde igår och sa att han var död. Hade jag inte haft feber hade jag inte behövt fråga "vem då?" men jag hade inte börjat gråta hysteriskt heller.
Men idag känner jag mig oförklarligt ledsen och det känns lite skamfullt och fult att vara ledsen när någon man inte ens kunde komma ihåg namnet på har dött.
Lite som när alla helt plötsligt var " bästa kompis" med sötaste PopFlickan som tröttnade på livet när hon inte fanns längre. När alla välartade blonda fotbollsflickor satt längst fram i kyrkan och grät på begravningen.
Det tänker jag inte göra mot Anders och hans familj.
Men jag kan säga tack, tack för att han fanns och spelade i ett band som förändrade mitt liv och som gjorde tonåren så mycket lättare att leva. Vad fan inte bara tonåren, livet lättare att leva. Kanske hade Broder Daniel låtit exakt likadant utan honom (inte för att jag tror det) men det är onödiga spekulationer, för nu stod han där på scenen bredvid Henrik och spelade gitarr under alla de där konserterna som gjorde luften lite lättare att andas och olycklig kärlek lite lättare att hantera.
För så viktig har popmusiken varit för mig och är fortfarande. Jag och vännen Å pratade för inte så länge sen om varför vuxna människor som träffas för första gången inte frågar varandra om vad den andre lyssnar på för musik. På jobbet frågar barnen och tonåringarna mig det hela tiden, det är en utav de första viktigaste frågorna som verkligen säger någonting om vem man är som person. Vuxna pratar om jobb och kanske ishockeykval. Kanske är man rädd för att avslöja någonting viktigt, någonting av substans.
Min playlist på datorn eller min cdhylla säger mycket mer om mig än vad 1000 ord gör. Allt viktigt som hänt, sorgligt som sockerdricksbubblande-lyckligt har ett alldels eget soundtrack. Jag behöver inte ens blunda för att se det framför mig.
Liggandes på sängen i flickrummet stirrandes upp i taket, lyssna om och om och om igen på Unloveable med Smiths.
Dansande i regnet på Dalarock med Stina på Wedding Present-konserten.
Sjungandes Violente Femmes i falsk stämsång på 2000 efterfester.
Gå hem nykter tidigt från Valborgsbrasan för att slippa träffa hjärtekrossaren folkölsfull på stan, ligga själv i el Fackos lägenhet och lyssna på Yvonne Modern love och veta att det aldrig kommer att bli vi.
I bilen hem från första Håkan-spelningen med vännen L, hysteriskt fnittrandes med "Alla drömmer om fåglar även du även jag, plötsligt hamnar man väl under en spårvagn för Vasastan är som Chinatown" fortfarande ringandes i öronen.
Men urinvägsinfektion och såpbubblor på andra Håkan-spelningen (fortfarande med vännen L).
Skolka från teaterproduktionslektionen, ligga skavfötters på K:s säng och lyssna på Nick Cave (eller Evert Taube, eller Bob Hund, eller hennes mammas repiga maxisinglar med Rolling Stones), prata om Mick Jaggers byxor och dricka litrar med te.
Livskrisa med Jens Lekman i öronen.
Prata Cure med långbenta depp-pojkar från Simrishamn på Emmabodafestivalen.
Prata Cure med Mannen!
Tillbaka i el Fackos rökfyllda lägenhet, ligga på varsin säng lyssna på Pornography-skivan på repeat och lära sig mycket om livet.
Idag lyssnar jag på Honey is cool, Magnus Carlsson:s (Obs! Ej Barbados-Magnus) första soloskiva med Håkan-körer, Broder Daniel, Håkans vis-skiva och el Fackos egen Cure-hitmix och tänker på dem som inte finns längre, på sötaste Popflickan, den Stora gymnasie förälskelsen och saker som borde vara annorlunda.

6 kommentarer:

Helena sa...

Så oerhört fint skrivet. Tyvärr så försvinner alldeles för många som betyder så mycket tidigt.

Anonym sa...

Snygga handledsvärmare-grattis.Bra text också!

kd sa...

Jag lyssnar nog mest på Foo Fighters, för tillfället.

antfarm sa...

Deppigt!

ClaraSofia sa...

Precis sådär är det! Mycket bra text.

Angående thermal och att den blev lite stor för mig så beror det delvis på att jag stickar ganska löst, stickfastheten stämde inte riktigt hela vägen, och den andra anledningen är att jag är 150cm lång. Då är det mesta för stort, om man inte räknar om det. Så jag tror inte att det beror på garnet eller mönstret, utan på mig. Lycka till!

Vifslan sa...

Vilken fin text. Anders har betytt så ofantligt mycket för mig att det här fortfarande är helt obegripligt. Jag kan bara inte förstå att han är borta.