Livet på en pinne

Idag har min lika hönstokiga syster hjälpt mig att fixa med ordentligt ljus till mina älsklingar. Fast klockan sex sitter de på pinnen hur som helst och tycker att det är godnatt. Men kanske kan lampan hjälpa till lite och göra så att någon blir sugen på att värpa lite, det borde vara dags snart. Någon dag ska jag visa redet jag har snickrat ihop, ska bara fixa en "på-flygnings-pinne" och en stege så att tunga Sussexdamer kan flaxa sig dit. Ett ägg lagom till första advent vore väl fint?! 

Kvälls-blockning

Äntligen tog jag tag i lite blockning. Mammas flätbolero har varit färdig i en evighet och två par vantar har jag också hunnit spara på mig. Det är alltid ett litet hinder jag måste över innan jag tar itu med blockningen. Det känns jobbigt på något sätt. Vet inte varför, kanske för att det är roligare att påbörja än att avsluta.
Och just nu är jag sugen på att påbörja allt möjligt. Sticklusten är tillbaka och jag önskar att jag hade allt tid i världen att tillbringa med garn och stickor.

En ny randig vän

Uppifrån och ner, båtringad, glesstickad. Randig i 1-trådigt natursvart och gult flammigt på stickor 4. Det är min nya vän det.

Fortfarande lika nöjd!

Hemslöjd, betaversionen.

Man tackar och bockar

Jag fick ett så himla roligt mail ikväll, ett tips om att eminenta Stickpodden nämnt mig i sin senaste sändning. Jisses vilka fina och smickrande saker de hade att säga om mig och jag vill verkligen tacka. Stickkändis vet jag inte om jag håller med om, håller nog alldels för låg profil för det men glad blev jag.

Ibland tänker jag att vad ska jag med den här gamla skruttbloggen till? Vem är intresserad av att läsa om mina släta strumpor, uttjatade höns och evighetslånga renovering? Ibland tänker jag att jag kräks om jag får se en till bild på mig själv i tokig clownklädsel tagen snett uppifrån med plutande mun och galen blick. (Och hur sjutton ska inte ni då känna??) Någonstans känner jag att Dödergök har blivit ett monster, ett tragikomiskt alterego som fått härja fritt på internet alldeles för länge. Fan klipp dig och skaffa dig ett jobb liksom! Du är 33 år nu och kommer inte undan med det här längre.

Men sen tänker jag: Vem bryr sig? Jag tycker att det här är alldeles för roligt och jag är alldeles för barnslig för att sluta fjanta mig och lägga ner verksamheten. Dödergök är en rätt skön typ att hänga med och utan henne hade jag aldrig fått uppleva en massa spännande saker och jag hade aldrig träffat några av de coolaste och finaste människor jag vet.

Någon frågade om jag läser mina kommentarer för ett tag sen. Självklart! Varenda en och oftast mer än en gång. Sen är jag inte alltid så bra på att svara, tycker kanske inte att blogger har ett klockrent "svara"-system men jag svarar så mycket jag hinner och kan. Likadant med mejlen, det kan ta tid men svar brukar komma. På Instagram är det lättare och där är jag ivrigare med svaren när jag dessutom vet att de når rätt adress.(Heter dodergok där om någon missat det.)

Sen får ni ha lite tålamod med mig, livet har varit lite upp och ner de senaste åren, allt är inte rosenrött ens i Braxlycka och allt kan man inte skriva om i det offentliga. I perioder har det varit tystare än jag velat och tråkigare än jag strävat efter men sånt är livet.
Någon gång kommer det här bli en stickblogg igen, när renoveringsdammet lagt sig och jag tröttnat på att dumstirra på mina höns (som att DET kommer att hända liksom). Någongång ska jag sluta ta korniga äppeltelefonsbilder med knasiga filter och börja ta riktiga bilder igen och vem vet jag kanske till och med lägger ut ett mönster eller två.  Jag har massor med projekt som snurrar i mitt huvud och jag har faktiskt en hel hög med saker som väntar på blockning och bloggning. (Sen var det bara den där avsaknaden av fotoljus i November som var problemet.)

Så till mina eventuella nytillkomna läsare vill jag bara säga Hej och Välkomna, trevligt att råkas och jag lovar att visa upp den där tatueringen snart! 

På stickorna

Strumpstickningens tid är inne. Med dubbelt garn och stickor 3,5 går det fort.

Tack!

Igår var brevlådan proppfull av garn men kanske mest av vänskap och glädje. Jag saknar dig fina Ulrika vi ses alldeles för sällan men jag tänker på dig ska du veta! Kram!
(Vad sägs om en advents-stickning i Braxlycka?)